Att föda och bära barn i en surrealistisk tid

Det är surrealistiskt det som händer i världen. Det är surrealistiskt det som händer, samtidigt som vi sitter här i vår trygga lilla lilla bubbla. Med ett stort hus och en skyddad innergård. Med en hel lön och föräldrapenning direkt från staten. Med Mimmis förskola som är fantastisk. Med mataffärer fyllda av mat vi har råd att inhandla. Med gratis mödravård, förlossningsvård, barnavård. Vi kommer inte att diskrimineras på grund av vår hudfärg vart vi kommer. Vi behöver inte oroa oss för att kvävas av de som skyddar oss. Vi är priviligierade med priviligier vi är helt vana att ha, som vi inte ens förstår att vi har. Det är surrealistiskt att det som händer, faktiskt händer. 

Jag står handfallen inför det , vet inte vad jag tänker och tycker om någonting. Hjärnan snurrar, vill bara tänka på en sak. Att föda och bära barn. Men det är ju också just det som gör att den här tiden är surrealistiskt och samtidigt så viktig att vara delaktig i; våra barn, vad föds de in i? Vad vill vi att de föds in i? 

Iakttagelser | | Kommentera |
Upp