Jag trillade nästan dit

I torsdags fick jag alltså symptom på magkatarr och fick mig en, två, tre tankeställare. De senaste veckorna har varit ganska välfyllda och den ena bestämda tiden avlöser den andra fram till läggdags. Varje dag nästan. Det är roliga saker allting, men jag har en inre stress med mig hela tiden.  (null)
Det är nog ingen ovanlig känsla, jag känner mig otillräcklig vad jag än gör. Antingen gentemot familjen, eller arbetet, eller för att jag inte hinner träna, eller vänner eller eller eller. Alltid finns det något som behöver göras, alltid vill jag hinna något mer. Det är så typiskt att jag gick rakt in i den här fällan. 
(null)
Under föräldraledigheten vande jag mig av vid att slaviskt följa klockan, istället vända mig inåt, ta vara på stunden just nu. Men så fort jag började jobba fick klockan en annan betydelse. Vi är tokiga i klockan egentligen, följer den alldeles slaviskt. Helt i onödan, helt med påverkan på hälsan. 
(null)
Jag tycker det är svårt för jag tycker så mycket om att vara med min familj, att vara hemma och pula, att jobba, träffa nära & vänner , planera framtiden, greja med projekt och så vidare. Allt vill jag hinna med. Allt känns mer värdefullt nu. 
(null)
Så hur gör man? Hur hittar man den där förbannade balansen ? Jag tycker ändå att jag är bra på att sålla, men nu är det mest sånt jag tycker om kvar. Kanske är det såhär ett tag, tills vi har hittat våra rutiner som föräldrar med småbarn. Jag vill inte heller sluta med något som helst, törsten efter livet är omättlig. Det är så fantastiskt att få leva i en liten vrå. I att höra fågelkvitter på väg till jobbet, i att komma hem till en liten person som ser ut som jag. I att springa genom skog och över ängar. I att sitta och bara lyssna när närakära berättar något efter middagen vi delar. I att lägga sig ner på kvällen, slappna av och låta kroppen vila. 

Iakttagelser, Mammalivet | | Kommentera |
Upp