Är det inte typiskt?

Ja. Är det inte typiskt, att när den verkligt riktiga nedräkningen börjat så inser jag att detta troligtvis är sista gången, sista veckorna jag är gravid någonsin. Blir helt vemodig hur tungt och flåsigt det än är. Jag tror inte min kropp orkar med mer av graviditetstid och återhämtning utan att åldras alldeles för fort, och jag är helt nöjd och tillfreds med dessa två graviditeterna. Samtidigt så är det här med graviditet så jävla häftigt! Det skapas en människa inuti mig, och det syns, känns, på alla sätt som går. Det görs dessutom av sig själv och jag behöver "bara" följa med gentemot att kroppen förvandlas till förvaring åt en annan person. Vi tar ett magmaraton på det! 

Först ute det sista fotot innan jag plussade. Det är taget cirka 3 veckor innan jag tog testet.  (null)

En månad senare var det halloween och jag mådde illa och var urtrött typ hela tiden. 
(null)
Två månader senare, i mellandagarna, använde jag gravidklänning för första gången: 
(null)
Och då såg magen ut ungefär såhär: 
(null)
Jag tränade fortfarande, om än i lugnare tempo. 
(null)
I slutet av januari såg magen ut såhär och träningen var allt mer motig pga foglossningar: 
(null)

Slutet på februari: 
(null)

Mars: 
(null)     
(null)
April: 
(null)     
(null)

I slutet på april började jag känna mig riktigt tung: 
(null)
Och hela maj kan jag närmast identifiera mig med en parodi på preggo (stor, äter hela tiden, hormonell, pustande, stönande & kan bara tänka  på barn& bebis):
(null)     
(null)     
(null)     
(null)     
(null)

Och nu är det juni, & snart är denna magen ett minne blott(nåväl, den hänger kvar ett tag efter & sen krävs det en hel del arbete för att hitta en ny form... men ändå)! Det är häftigt att ha upplevt detta, och samtidigt skönt att det är under en begränsad tid. 

Gravidlivet | | Kommentera |
Upp