Föränderlig kropp




Bild 1 och 2 togs i maj 2018, ca två månader efter förlossningen. 
(null)
(null)

Gravidbild togs i mars 2018, två dagar innan förlossningen. Jämförelsebild togs i somras, i juli 2018 tror jag. 
(null)
(null)

Dessa bilderna togs i februari 2019
(null)

Kroppsuppfattning
Jag tycker det är så märkligt att detta är samma kropp på alla bilderna. Men de har heeeelt olika förutsättningar och förmågor. Att få barn har varit en resa på alla plan, även den fysiska. Det har ändrat min självbild och kroppsbild lika mycket som min syn på kost och rörelse. Jag är mindre brydd över vad andra tänker om min kropp, hur den ser ut. Tycker att jag är fin och känner det långt in i hjärteroten på ett helt annat sätt än tidigare. Tänk vad kroppen klarar. Vad den måste palla med. Jag har lärt mig att ta tillvara på den, vara rädd om den. 

Min kropp är mindre laddad nu. Den är... en kropp. Som inte syftar till att andra ska uppskatt den, utan som finns för att fungera och för att jag ska uppskatta den. Vi är äntligen någorlunda överens.

Men kroppen har också åldrats mycket på den här tiden, att bära, föda och ta hand om ett barn tär på kroppen. Den åldras fortare och det känns överallt. Jag skymtar rynkor runt ögonen och har inte samma fasthet i hyn. Bråsk i axlarna och en skrynklig mage. Att ha en målbild som dagens ideal består av är inte längre fysiskt möjlig. Men det är inte heller det jag vill.

Min kropp är en kropp

Hur den ser ut är inte lika viktigt längre, eller det är inte det viktigaste. Även om jag tycker om att göra mig fin med smink, kläder, hudvård så är det inte något jag värderar mig själv utifrån längre. Min kropp är en kropp, och jag gör mig fin för att vara fin. Det handlar inte om att vara attraktiv eller så. Det handlar om att det känns bra att ibland lägga ner lite extra tid på hur man ser ut eftersom det säger att jag bryr mig, det är ett sätt att visa uppskattning. Att ge sin tid och på något sätt prestera för att visa att det är något mer än bara som vanligt. Rätt eller fel är inte relevant, det är bara så jag känner. 

Heja kroppen! 

Jag gick från att ta kroppen förgivet, till att vara höggravid och isolerad i den, till nyförlöst och i läkningsprocess, till nybliven mamma och till att leva i ovisshet om den funkar, till att börja använda den, bli starkare och läka allt mer, till att komma hit. Till en mer och mer återhämtad kropp som fungerar, är starkare och funktionell. Jag uppskattar den därför att jag blev så illa tvungen att förstå att den inte går att ta förgiven. Den måste vårdas och då kan man kanske räkna med att den ska hålla. Kanske. 

Det är läskigt att skriva det här inlägget, att visa de här bilderna. Jag vill inte värderas, vill inte att det ska bli annat än en kropp. Men jag vill också att det inte ska vara så konstigt. En kropp är en kropp och måste inte vara laddad med massa massa saker . Jag tänker på det Mannheimer och Skäringer säger: att vi behöver tillbringa mer tid på badhus där det finns alla typer av kroppar och ingen värderar det. Vi måste bort från filtrerade bilder. En kropp är en kropp och den ser olika ut under olika perioder i livet. Man tänker olika om den och så är det liksom med det på något vis. Eller vad tänker ni? Kommentera gärna! Är nyfiken på era tankar! 
Upp