Att vara en arbetande morsa tillsammans med en föräldraledig farsa

Har jag skrivit om detta innan? Kanske. Men vi kör på. Nu har jag varit en arbetande morsa i ett halvår. Möts fortfarande av frågor som "jobbar du heltid?" "Är Mimmi på förskolan?" ganska ofta.  Svarar nästan alltid samma. "Mimmi är hemma med sin pappa tills i höst" och får oftast något lite genant svar om att det är bra att vara hemma länge. 

Kraven
Det är svårt att vara en arbetande morsa. Jag är helt övertygad om att kraven är högre på mammor och att pappor som är hemma länge kommer undan bara för att de är hemma. F anses vara en bra pappa bara för att han är hemma, samtidigt som det förväntas att man är närvarande på ett helt annat sätt som föräldraledig morsa. Med det sagt menar jag inte att F har det helt enkelt. Han är ensam föräldraledig pappa här i byn, det är svårt i sig, jag tänker att det blir lite ensamt.  Men kraven på honom är inte lika höga. Han får höra att han har fin kontakt med Mimmi, och det har han, men inte mer eller mindre än mammorna som är hemma med sina barn. 

En annan sak som är svår med att just nu göra tvärsemot de flesta andra är att det verkar som att många känner som att de behöver förklara varför man delar upp föräldraledigheten på ett eller annat sätt. Det gynnar ingen att man känner att mannaåret förklara sig, och det är så synd. De allra allra flesta gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Man gör liksom det man tänker är bäst för barnen. Det blir bara värre av allt skammande, vi måste kunna prata med varandra utan att skamma. 

Hushåll
Men nu tappade jag tråden lite. Att vara en arbetande morsa är både jätteskönt och jättesvårt. Aldrig räcker man till någonstans, alltid är man påväg någonstans. Alltid är det något man missar att göra. Och jag tror att det är värre att vara en arbetande mamma i jämförelse med papporna, kraven är liksom högre för mig och alla arbetande mammor än för papporna. Om vi ska dela upp i olika områden så börjar vi i hemmet. Å
Hushållsarbetet är en sån sak som jag kan slita mitt hår för, att jobba och ha ett barn och en föräldraledig man är liksom.... städkatastrof. Jag städar och fejar och grejar nästan mer nu än innan. Vi har diskussion om det hemma jämt och ständigt. På det här området är vi inte särskilt jämställda. Jag sköter det mesta som anses vara typiskt kvinnligt i hushållet, och F sånt som anses vara manligt. Jag lägger mer tid på att sköta hemmet om man bortser från sånt som är direkt kopplat till Mimmi, och detta fast jag jobbar. Samtidigt får F göra alla typiskt manliga saker, och när det kommer till tyngre uppgifter så är det han som får göra det utan diskussion. Jag frestar fortfarande inte på min bäckenbotten med de värsta om det går att undvika, han får dra det lasset helt enkelt. 
Matlagningen delar vi på, men F gör det mer skulle jag tro. Tvätten sköter jag nästan jämt. Vardagsstädning delat vi på och det är svårt att veta vem som gör mest men min känsla är att det är jag. Sophantering delar vi på. Handling också. Jag rensar och grejar hemma mest, men så är jag också rätt bra på att se till så att det behövs, iallafall i alla dolda utrymmen. F har kontoret och särskilda lådor och korgar som är "hans" på samma sätt som jag Hr mina och Mimmi sina. Vi är prylmänniskor. Utomhus gör jag det jag tycker är kul, planterar och fixar blommor. I år blir det inte mycket av något, men lite iallafall. F sköter gräsmattan och har påbörjat att högtryckstvätta alla plattor. Jag rensar ogräs, men ännu inte i år. Bilen sköter F liksom garage och verkstaden. Fast nu behöver vi verkligen göra en gemensam utrensning, det är så mycket grejer där! Sist när det kommer till hushåll så sköter F all teknik och så, jag har hand om ekonomin och försöker att inreda även om det är ett pausat projekt sedan typ 1,5 år. 

Jag tycker det är svårt med hushållsrelatrrade saker. En del av mina intressen är väldigt "hushålliga" och det är också en av anledningarna till att jag är det som gör mest. Jag gillar att fixa i köket, och att "piffa". Det gör inte F. Räknas det som hushållsarbete då? Ja såklart, men jag väljer att göra det. 

Mimmi
När det kommer till Mimmi-relaterat så delar vi på det, fast F har helt klart bäst koll och är den som har mest omvårdnad. Det blir ju så när han är hemma med Mimmi, men det beror också på hans personlighet. Jag kan ta på henne lite vilka kläder som helst, F är mycket böttre på att matcha om vi ska ta ett exempel. Behöver Mimmi kläder eller prylar så köper oftast F det. Det är F som lär Mimmi ta sig ner från trappan och att äta med sked själv till exempel. Sen gör jag andra saker på ett annat sätt med Mimmi såklart, men F är, om jag får säga det, en uberbra förälder! Så glad att han är pappa till Mimmi. Nattningarna och nätterna delar vi på. Det ser olika ut vem som tar vad men jag tror att jag tar flest nattningar (med mycket liten marginal)  och F flest nätter. 

Det ska bli spännande att följa oss, och hur vi är föräldrar tillsammans över tid. Vem som kommer ihåg gympakläder och föräldramöten, vem som tar blommor & bin-snacket, och så vidare. 

Arbetet
Jag tycker om att jobba. Har alltid jobbat nästan. En vän till mig sa en gång "du måste ha jobbat sen vaggan". Mitt första "riktiga sommarjobb hade jag som nioåring, (hämta kor i hagen när de skulle mjölkas) och sen har det fortsatt så. Jag kan inte tänka mig att inte jobba, och sörjer inte att inte vara hemma på heltid längre (men hade inte sagt nej till deltid). Det är klart att jag gärna hade haft mer tid med Mimmi, men det är olika saker på nått vis. När jag är på mitt arbete, så arbetar jag. Pratar helst jobb och kan jobba över flera timmar utan problem. Sen Mimmi kom har detta verkligen skapat en inre stress. Jag vill vara på jobbet och göra allt som krävs där, men jag vill också hinna hem och umgås med Mimmi. Jag antar att det är detta som är det där dilemmat alla pratar om att man får leva med resten av livet? Hur som helst, jag har högst krav av alla på mig själv på mitt arbete, för att jag tycker om det. Men det ställer till det när jag också vill vara en närvarande mamma. Vi får se om jag knäcker den nöten utan att knäcka mig eller någon annan! Återkommer om 20 år! 

Mammarollen
Jag älskar mammarollen. Älskar att vara mamma till Mimmi. Älskar allt som det innebär (förutom en massa sömnlösa nätter) och känner att det passar mig som person. Jag får vara en trygg vuxen och samtidigt hur barnslig som helst. Varje dag berättar jag sagor för Mimmi, försöker göra något som är lite extra även om det bara handlar om att läsa en saga, bygga en koj eller smygäta jordgubbar när alla andra är i köket. När vi är ute och går med barnvagnen så berättar jag om allt vi ser, eller om något annat. Kanske skrönor om släktingar eller något vi har gjort nyligen. Jag klurar på maskeradkläder och vill att hon är delaktig i allt som går även om det bara är att dammsuga eller diska. Jag älskar att få följa henne och se henne utvecklas. 

Jag tycker om att vara en förälder, att snacka föräldragrejer och småbarnsliv (har ju en blogg som handlar om det?!?), att klura på samhällsfrågor rörande barn, att ibland få prata om olika blöjsorters för och nackdel. Jag tycker om att lära känna andra föräldrar och vara en del i allt vad det innebär. 

Jag tycker också om att pausa ifrån det. På jobbet blir det såklart, men framförallt när vi har barnvakt och hittar på något själva. Och att åka iväg en natt eller två, komma hem och få en kram och blöt puss. Jag har fått mer tydliga intressen nu, njuter av att få komma ifrån en timme för att träna till exempel. 

Det som är svårt med att vara mamma, en arbetande mamma, är kontrasterna. Det som är det bästa är just det; kontrasterna.  (null)
Hur tänker ni kring sånt här? Hur gjorde ni? Vad tänker ni är viktigt, och mindre viktigt? 
Upp