#28 Vid dagens slut

Det värker i ryggen och stramar i nacken. Fötterna känns svullna och att böja sig ner mot golvet är en ansträngning. 

Det är alltså såhär ålderdomen börjar tänker jag och stannar till vid spegeln i hallen. Det går inte att ta miste på att något har förändrats i ansiktet, kroppen och blicken. 
Jag fortsätter in mot soffan och trampar nästan på den lilla limegröna leksakstraktorn som ligger mitt på vardagsrumsgolvet, men hinner flytta foten i sista sekunden. Jag böjer mig ner och tar upp traktorn. Lägger den i leksakslådan och fortsätter plocka leksaker.

Det är ingen idé att lägga sig på soffan tänker jag och plockar ihop leksakerna, diskar kastrullerna och viker tvätten. När jag är klar är klockan läggdags och planerna på att läsa den där boken, slöscrolla på telefonen eller göra yoga läggs åt sidan en kväll till. 

Det är såhär det är nu, det är såhär jag vill ha det. Det går inte att beskriva som självförminskande utan snarare som någon form av uppfyllelse. Aldrig har kvällarna sett så enformiga och tråkiga ut som nu. Aldrig har det känts så tryggt som nu. Aldrig har de varit så meningsfulla som nu. 
Fånga februari | | Kommentera |
Upp