Längtar efter vin och vänner och sena nätter

Inatt har jag drömt hemskt om och om igen. Vaknade av en solstråle som sa "vaka, titta ut, molon, dags stiga op" vilket inte går att värja sig ifrån, då blir man glad, och går upp och har en mysig morgon oavsett vad drömmarna handlade om. 
(null)
Men sen, när jag lämnat solstrålen på förskolan,  och skulle på kontroll hos barnmorskan i den grågröna majmorgonen, då hann jag deppa ihop helt! Över att F inte får vara med på förlossningen, över att jag ska vara själv på BB, över att jag inte kan träffa de jag hade tänkt att träffa innan bebis kom, över att en tjejkväll med vin och fina kläder och snack långt in på natten känns som något ouppnåeligt, över att jag inte kan eller orka göra så värst mycket men att jag vill så himla mycket och normalt bara ser till att göra det jag vill. Men nu går det inte, på grund av höggraviditeten och på grund av corona. 
(null)
Det blir så dubbelt, för jag förstår att det mesta bara är att acceptera, men det känns ledsamt ändå. Och jag förstår att detta också ska vara en tid att njuta av, jag förstår bara just nu inte hur. Det är ju så här det är, en hamnar i svackor och de är helt ofiltrerade när man är gravid och hormonerna flödar, varje liten känsla tar över så himla mycket. De verktyg och strategier jag normalt använder för att ta mig upp och ur sånt här kan jag inte heller använda nu, på grund av att jag är höggravid och på grund av corona. 
(null)

Det bästa att göra är egentligen bara att härda ut, och följa det där talesättet min man ofta återkommer till move your as and your mind will follow.  Så att vi hörs en annan gång, när jag har något trevligt och glatt att tillföra i världen. 
Gravidlivet, Mammalivet, Vardagen | |
Upp