Tankar om idag

Vad tänker ni om allt som händer ute i den stora världen, och här hemma i den lilla världen? Igår när jag skulle handla var det massor av varor som fattades. Jag fick köpa snordyrt mjöl i små förpackningar, för att allt annat var slut. Undra om alla kommer använda all mat de nu köpt hem? 

Jag ska inte säga så mycket, jag är också en bunkrare, och har alltid varit. Men det är också skillnad på att följa myndigheternas råd om att ha mat för minst 72 timmar, men gärna för 1-2 veckor hemma, och att köpa upp allt i matbutikerna. Ja jisses. 

Jag är inte så orolig för corona för egen del, jag tillhör ingen riskgrupp ens som gravid om jag har förstått det rätt. Däremot är jag orolig för Mimmi och F:s del. De har båda astma och tillhör riskgrupp. Sen tänker jag såklart på alla äldre , och mitt arbete som nog kommer att påverkas långt mer än jag först trodde. Men det gäller också att inte drabbas av panik. Att följa myndigheternas råd och att behålla det sunda förnuftet. Detta är också att vara människa, att kriser kommer och går, och att vi behöver anpassa oss därefter. Det är vi bra på, att anpassa oss. Och så tror jag att det lilla lokalsamhället behöver vara kärnan. Här ska vi hjälpas åt så gott det går. Detta är nytt för nu levande generationer, men inte för mänskligheten. 

Viruset i sig är inte heller den stora faran för den stora massan som just nu agerar i panik. Däremot är den farlig för riskgrupperna och de måste vi ta hänsyn till. Det som är farligt för den stora massan skulle vara konsekvenserna av viruset som vi ser nu. Alltså arbetet med att stoppa spridningen. Världen stänger ner. Vi är inte längre globala förutom via internet. Vi behöver hitta tillbaka till det som förr var en självklarhet. Att nöja oss med mindre rörlighet, och hitta förnöjsamheten i det. Hur de ekonomiska konsekvenserna sen blir får vi se. För många kommer de att bli förödande. Men det ligger också i landets intresse att gottgöra så gott det går, det ska man komma ihåg. Det som händer är att vi behöver sängs vår levnadsstandard, och det har vi råd med. Iallafall de allra flesta av oss. 

En sak som jag dock är personligt orolig för är kejsarsnittet och förlossningen. Hur ska det bli? Just nu verkar det inte  som att en anhörig får vara med vid alla kejsarsnitt, och så är frågan om det utifrån nu rådande situation verkligen är säkrare med snitt? Om en tänker på infektionsrisken med mer. Jag oroar mig, men försöker också tänka att det är långt till det är dags, och då ser läget troligtvis helt annorlunda ut (på gott eller ont, vi får se). Jag ska försöka att inte lägga så mycket energi på oro om detta än. Det är bättre att göra det när det närmar sig. Jag tänker att förlossningsvården också är prioriterad, och att de inom sjukvården just nu sitter med samma frågeställningar varje dag. De får avgöra vad som är säkrast. 

Ja, så är det med det. En riktig kris, och vi kommer att ta oss igenom den också. Förhoppningsvis lite klokare än innan. Det är också vid kris man ser människors goda sidor blomma. Tänk i Italien där de sjunger på balkongerna, applåderat för vårdpersonalen, och tänk på mannen som köpte upp alla plasthandskar i affären och gav till ett av sjukhusen i Stockholm. Sånt ska man komma ihåg. 
Vardagen | |
Upp