Virusprat såklart

Idag är det söndag igen. Tiden går och går. Vädret är typiskt aprilväder. Hur livet ser ut om en vecka är oklart. Virusets framfart vet inga gränser, och ändå är vi så lyckligt lottade här i Sverige. Så kloka människor som leder hela samhället igenom krisen. Som fattar beslut som utgår ifrån hur vi människor faktiskt fungerar. 

Det går inte att låsa in människor i sina hem hur länge som helst. Vi blir svältfödda på det mesta då. Och se nu i Italien. Där är det för de fattigaste snart risk för hungersnöd. Utan bröd blir det revolution. Är namnet på en kokbok jag vill skriva någon gång. Är sant. Utan bröd har vi inget att förlora, hungern eller risk för hungern gör oss desperata. Historien har visat det gång på gång, och historien upprepar sig just nu. 

Att se hur hela Europa stänger ner mer och mer gör att varje stund ute i det fria betyder lite mer. Det kan komma att bli hemkarantän för oss också, och då behövs det troligtvis verkligen. Fram tills dess, om vi nu når dit, så är det bara att njuta. Och jag är innerligt glad både för vårt lokalsamhälle, och för att vi flyttat till det här huset. Vi har mycket utrymme att vistas på. Vi har också mycket kreativ yta, det var ju lite det som var grejen med att vi flyttade hit. Det vi inte har är en stor frysbox och en kamin men det får vara så. 

Livet har sin gilla gång. Med arbetet, barnet, hemmet och vardagslivet för det mesta. Jag nöjer mig med det , vill mest bara det, kanske för att gravidbubblan blir starkare och mindre för varje vecka som går. 

Och för varje vecka som går närmar sig förlossningen. Jag ser fram emot att vi ska få hem vår lilla bebis, men jag ser inte fram emot tiden dessförinnan. Jag är orolig för att föda själv utan F. Över att behöva stanna själv på BB och tvingas låta främmande människor ta hand om mitt barn när jag behöver sova eller gå på toaletten. Inte för att jag tänker att de inte vet hur man sköter ett barn, utanför att jag tänker att det är F som ska göra det, som jag är trygg med. Jag är rädd för smittorisken på sjukhus, och att man faktiskt inte vet hur viruset påverkar barnen när de är större. Jag agerar inte efter min rädsla, men jag känner min rädsla och är troligtvis inte ensam om att känna såhär. Vi måste kunna prata om det också, utan att skrämma upp varandra. Det hjälper inte att drabbas av panik, även om vi skulle ha skäl för just det. Men det hjälper att prata. Sansat. Med eftertänksamhet. Att agera efter huvud och med känslor i beaktande, dock inte bara känslor. Att vara orolig för sitt ofödda barn ingår i att vara gravid. Det finns skäl för det. Att vara gravid mitt i en pandemi medför en annan typ utav oro som inte hanteras bäst med frasen det går bra ska du se. Det finns skäl för oro, men inte för panik om ni förstår vad jag menar. 

Är det någon annan här som är gravid just nu?  Eller vad tänker ni andra om Sveriges väg igenom pandemin? Om hemkarantän och toalettpappersbunkring? Hur har ett vardagsliv påverkats hittills? 
Gravidlivet, Mammalivet, Vardagen | |
Upp