Mammakroppens återkomst

Två veckor efter planerat kejsarsnitt. Mindre sömnbrist än väntat. Stripigt hår som inte är borstat med någon regelbundenhet, mest bara uppsatt i tofs i förbifarten. Torr och fet hy samtidigt, inga krämer i världen som krävs för att åtgärda denna solfattiga trötta hy hinns med att smörjas in. Fötter som får den allra nödvändigaste vården, men absolut inte mer. Och så all denna mjuka kropp som lägger sig till rätta utan att ta hänsyn till sin ägares självkänsla. Magen som burit två barn bär ärr i form av bristningar och numera också ett ganska rakt snitt vid bikinilinjen. Det blir inte någon magmodell av mig har jag sagt de senaste dagarna. Det är så dubbelt med mammakroppen. Som känns urlakad och helt fascinerande. Den bär och föder ett barn, samtidigt som den fungerar (om än inte smärtfritt) att leva i. Emellanåt har jag haltat för att det drar och sticks i höjd med höger äggstock så fort jag tar ett stick. Ibland håller jag för ärret, eller håller upp magen som liksom lägger sig över ärret för att avlasta vid förflyttningar. Ryggen är otränad, armar och ben också. Går jag ner till affären och tillbaka stramar ärret resten av kvällen. Brösten är tunga av mjölk och ser jag mig i spegeln är det en åldrar kropp jag ser på. Inte så att jag ser gammal ut, men det syns att den här kroppen inte bara har levt för en persons liv, utan numera också för två barns liv. 
(null)
Det är så dubbelt med mammakroppen. På Neonatal, sista gryningen, gick jag vaggandes runt på ett litet liv och viskade om hans familj som morgonen efter väntade i hans hus. Jag gick förbi spegeln och skymtade en kropp i ögonvrån. Ryggade först till men tittade sedan noga. Det var min kropp jag såg. Gyllene hår som föll som det ville längs med axlarna. Lite fett i hårbotten och inte klippt på för länge. Antydan till påsar under ögonen men annars ren hy i ansiktet. Något ledsna ögon. Ett amningslinne som satt lite illa, det är så med alla linnen nu. Brösten var mjölkstinna och livmodern hade bara börjat dra ihop sig lite vilket gjorde att magen fortfarande gav sken av att bära på ett barn, om än inte fullgånget. Jag hade fortfarande gravidtrosor på mig som gick långt över naveln och de bleka benen fanns mest där för att de behöver finnas där.

 Jag såg mig i sjukhusspegeln i gryningsljuset och kände mig vacker. Fri från färdiga tankar om vad som är ljuvligt och vackert. Fri från andras blickar och fri från egna nedvärderande tankar stod jag där med en fullt fungerande kropp och kände mig vacker. För en liten stund fick kroppen vara just allt det den är, och det var just det som gjorde den vacker.  (null)
Sen kom nutiden ikapp igen. Känslan jag minns från förra spädbarnstiden också, känslan av att vara förbrukad. Av att ha en kropp som är förbrukad. Inte känns det som att det ska läka, bli hel och bli mindre efter-gravid-kropp, lite mer springa-röra-sig-och-vara-fin-i-klänning-kropp. Det är så dubbelt med mammakroppen. Så ful och så vacker. 


#1 - - Anna:

Så vackert du skriver ❤️ Efter en förlossning med förlossningsskada & två kejsarsnitt känner jag så igen dina ord. Nu snart fyra år efter sista förlossning känner jag mig stark & otroligt tacksam att kunna träna. Kroppen är så fantastisk & ärren bär jag med stolthet & kärlek för tre underbara barn. Kram & njut av tiden , för exakt åtta år sedan idag föddes vår första kejsarpojke ~ känns som ett ögonblick sedan ❤️

Svar: Grattis till åttaåringen! 🥳🤩
Ja, det är ju skönt att höra att det blir bättre, för även om jag vet det, så känns det inte så hehe. Ja, jag ska verkligen försöka njuta, det blir nog inga fler barn för oss efter detta så man får passa på att bebismysa allt det går nu! Hoppas allt är bra med dig annars🥰
Towa

#2 - - Anna :

Tack han var nöjd med dagen 😊 allt är fint här 😘

Upp