Förlossningsberättelse

Här kommer förlossningsberättelsen, alltså fram till vi fick komma till neonatalavdelningen ungefär. Själva förlossningen i form av kejsarsnitt var en positiv upplevelse i det stora hela, det var omständigheter runtomkring som stod för det svåra och jobbiga (corona, och att Sixten blev sjuk). Är det någon som har frågor, ställ dem! Nu har jag ändå två helt olika förlossningar i bagaget, och ingen av dem har varit enkel med förlossningsskador, dramatiska födslar, lång återhämtning, operationssalar, kateter, smärtoåverkan och så vidare... men barnen och  jag är också ett exempel på när det går bra trots komplicerade förlossningar. 

Håll tillgodo (den är låååång) 
 
Den 11 juni på förmiddagen var jag fortfarande höggravid och vankade fram och tillbaka. Inskrivningsdagen på förlossningen var här. Allt var förberett och planerat. Jag skulle åka in, själv, och skriva in mig. Jag grät och var ledsen  över att F inte skulle få vara med, det blev liksom verklighet att han inte skulle vara med i operationssalen när vår lilla bebis kom ut. Jag samlade ihop mig tack vare F, satte mig i bilen och körde in. Jag grät hela vägen till sjukhuset, samlade ihop mig igen och  fick väl framme, information om förlossningen och ställde frågorna vi hade bestämt att jag skulle ställa. 

De viktigaste frågorna hade vi uppskrivna på en lista. Frågorna om vilka komplikationer som kan uppstå för barnet och för mig fick jag ställa flera gånger. Det är aldrig någon som vill prata om dem, ens som saklig och rimlig information. Jag fick dock ganska bra svar till slut. Filip skulle få information direkt från någon i operationssalen, och vanligaste komplikationen för barnet vid kejsarsnitt är andningsbesvär. Men det är vanligt och inte farligt.  De lyssnade på barnens hjärtljud, ställe lite frågor till mig, jag lämnade uppgifter om blodprov och urinprov. Jag fick träffa narkosläkare och fick en kort beskrivning av förloppet samt fick gå till provtagning för att lämna blodprov innan jag gick hem.  (null)

Jag fick med mig broschyrer hem och den kvällen sov vi hos mina svärföräldrar hela lilla familjen. Jag duschade med descutan, njöt av Mimmi och vi somnade lite för sent. En helt perfekt kväll innan tvåbarnslivet skulle börja. Jag och F gick upp tidigt fredag den 12 juni 2020. Jag duschade med descutan en gång till, och F förberedde det sista. Vi försökte väcka Mimmi som sov hos sin farmor och farfar efter eget önskemål. Hon sov så djupt så vi fick säga hejdå till en sovande liten tjej innan vi körde in till sjukhuset. 

(null)
Vi blev insläppta i sjukhusentrén efter att vi svarat på frågan "har ni bokad tid?" Ja. En av alla covid-19 restriktioner innebär att det sitter en vakt i sjukhusentrén hela dagarna. Väl på förlossningen vid 07.00 fick vi rum nummer åtta. Jag fick två droppinfarter i ena armen, sjukhusklädet, svara på frågor och de satte en liten stund innan planerad operationstid katetern. Jag hade fasat för den, och det är inte roligt att två personer står över en och sätter en kateter, men det gjorde mindre ont än vad jag trodde. Nu var jag sängliggande och fick också paracetamol i förebyggande syfte, samt dricka en liten flaska med något för magsyran som smakade riktigt salt vatten, inte så gott! Prick klockan nio blev jag körd till operationssalen, och Filip fick vänta i förlossningsrummet pga covid- 19, väl i operationssalen började narkossjuksköterskan och de andra förbereda. Narkosläkaren satte ryggbedövning när jag låg ner och kurade ihop mig och det gjorde inte särskilt ont, men knakade lite i nedre delen av ryggraden. Sen satte de upp en grön skärm precis vid bröstkorgen så att jag inte såg nedre delen av kroppen. De tvättade, rengjorde och förberedde samt presenterade sig alla för mig. Jag kände mindre och mindre i underkroppen. Man känner inte smärta, men kan uppleva tryck och att de "buffar". Jag frös lite och försökte slappna av men tyckte det var lite svårt. Alla var dock snälla och trevliga. Jag vet inte exakt när de började skära och det är lite läskigt att de skär upp ett hål in i min kropp samtidigt som jag är vaken... efter en liten stund började jag känna "smärta" eller som det egentligen var, ett tryck ner mot blygdbenet och ljumsken. Jag sa till narkossjuksköterskan som höll lite koll på mig. Hon sa att vi skulle avvakta lite, men höll hela tiden koll på mig. Plötsligt lättade "smärtan" som egentligen var ett tryck från när de fick ut bebisen och jag hörde genast ett bebisskrik! Jag började gråta av lättnad eftersom bebisen inte hade andningssvårigheter som den kunde ha precis vid förlossningen! Barnmorskan kom med bebisen till mitt huvud och la kinden mot min kind. Jag grät och fick se att det var en liten pojke. Barnmorskan frågade om det var okej att hon gick till pappan direkt och jag sa att de skulle göra det. Vi hade nämligen en överenskommelse om att Filip skulle få vara med och tvätta av bebisen, mäta och klippa navelsträngen istället för att barnmorskan skulle göra det i anslutning till operationssalen. På så vis fick Filip vara så delaktig som möjligt trots rådande restiktioner. Jag låg kvar på operationsbordet och grät lite, nu kändes allt så mycket lättare och jag slappnade av mer. Bebisen mådde bra, vi hörde skriket hela vägen i korridoren när de gick till Filip och jag kände fortfarande avtryck från hans lilla kind mot min. Jag hörde hur läkarna och sjuksköterskorna pratade om stygn, blodmängd ibland och ibland om vad de skulle göra i helgen. Ibland frågade narkossjuksköterskan mig något som för att checka av så att allt var ok. Till slut började de tvätta av mig, ta bort det gröna skynket och förbereda inför flytt över till förlossningssängen igen. Nu skulle jag äntligen få komma till min lilla bebis och min man! Påvägen ut från operationssalen mötte jag min svägerskas svägerska som arbetar på operationsavdelningen, hon sa grattis och jag sa tack.  (null)

Väl tillbaka i vårt förlossningsrum satt Filip med vår lille parvel hud mot hud i fotöljen. Bebis låg och suttade på Filips finger och så fort vi kunde flyttade vi över honom till mitt bröst för att se om han kunde amma lite. Jag tycker det är svårt att känna om det kommer någon mjölk, men är ganska säker på att det gick med en gång vilket var stor skillnad från första amningen med Mimmi. Det visade sig att vår lille kille hade låg temp som de försökte få upp utan att riktigt lyckas, dessutom började han gny efter en stund vilket undersköterskan inte tyckte lät helt bra. De kallade på läkare efter två timmar. Han undersökte men tyckte att allt verkade helt okej. 

(null)
Vi fick våra mackor, pratade och mös i väntan på att bedövningen skulle släppa. Med jämna mellanrum kom det in personal och tittade till vår lille bebis och mig. Sixten (som fortfarande inte hade fått det namnet än) verkade må bra när han låg upprätt på sin pappas bröst. Jag hade fått tillbaka det mesta av känseln i mina ben och rörde dem då och då för att se om jag började bli så stadig att jag kunde stå själv. När jag hade känsel i benen tog de bort kateter och jag fick i uppdrag att säga till när jag behövde kissa. Annars mådde jag bra, det kändes som det kliade över hela kroppen vilket tydligen var vanligt efter brdövningen.  (null)
Den här stunden, när vi var tillsammans alla tre och Sixten låg hos F eller mig var jättemysig. Vi småpratade och tog lite foto, skickade meddelande till nära & kära för att berätta att allt hade gått bra.  (null)
Sixtens temp ökade dock inte, och hans lilla hand som var det enda som syntes från där jag låg, när han låg på F:s bröst var ganska blek. En stund innan jag och Sixten skulle få komma till BB och F skulle få åka hem kom en undersköterskan in och mätte Sixtens syresättning, den var inte bra och F fick följa med Sixten in i ett annat rum. Jag låg kvar på förlossningen och skickade några fler sms till mina bröder m.fl. Undersköterskan (som jag senare tackade många gånger för att hon mätt syresättningen när ingen annan gjorde det) kom tillbaka och berättade att Sixten hade lite andningssvårigheter som barn kan ha när de föds med snitt, han hade fått en andningsmask och F var med honom. Allt verkade lugnt och i sin ordning. Jag kände mig redo för att resa mig upp och ringde en kort stund senare efter barnmorskan som kom in och hjälpte mig upp ur sängen, gav instruktioner för hur jag skulle resa mig upp ur sängen och ta mig till toaletten. Jag blev "godkänd" eftersom jag kunde kissa utan kateter. Jag gick tillbaka till sängen och läkaren som undersökt Sixten tidigare kom in på rummet. Han berättade att Sixten och F var på Neonatal för att få hjälp med andningen. Jag fick gå dit när jag ville och valde att följa med direkt. Jag gick då själv, lätt framåtböjd, genom korridoren ner till neo. Detta var tydligen väldigt ovanligt, att jag kunde gå "så upprätt" alldeles nysnittad och såhär i efterhand tror jag att det var på ren modersinstinkt som jag gick.

 När jag kom in på rummet på neo där Sixten och F var såg jag att Sixten låg i en kuvös utan "tak" med andningsmask, sond genom näsan och EKG samt annan sladd för att mäta syresättningen. F satt bredvid och även en undersköterska som bevakade Sixten hela tiden. Vi fick information om att Sixten troligtvis hade "pas" vilket innebär andningsproblem efter kejsarsnitt. Vid snitt hinner barnets lungor inte vänja sig vid att vara utanför magen vilket kan leda till att de behöver lite hjälp på traven med andningen. Oftast får barnet andningshjälp i några timmar, eventuellt över natten. Nu blev det så att Sixten (som fortfarande inte hade fått sitt namn) blev inskriven på Neo, F fick ett anhörigrum på neo och jag var fortsatt inskriven på förlossningen över natten eftersom Sixtens syresättning inte blev riktigt bra. Tvärtom blev han senare sämre och på lördagen visade det sig att han hade infektion och hål på lungan. Den helgen var den värsta i mitt liv och jag vill inte skriva om det. Som tur är var ALL personal på neo heeeelt makalösa, riktiga superhjältar, och vi fick komma hem tillsammans alla tre en vecka senare som ni ju vet. Att gå igenom den veckan, och dessutom inte kunna vara hos Mimmi är det värsta värsta jag har varit med om , och jag är nu bara så glad att vi kan vara tillsammans alla fyra. 
(null)
Som ni kanske förstår blev allt runt snittet sekundärt och jag kan inte riktigt redogöra för  hur jag mådde. Jag fick smärtstillande och bad om extra första natten samt vid ett tillfälle på lördagen. F körde mig i rullstol till och från Neo för det mesta och det var riktigt jobbigt att komma upp ur sängen trots att jag hade en höj- och sänkbar säng de första två nätterna (när jag fortfarande avr inskriven på förlossningen). Men jag gick en del själv och kunde gå korta sträckor utan problem, ibland höll jag under magen för att få extra stöd. Vid ett tillfälle blödde det igenom förbandet som barnmorskan fick byta och att sköta magen, duscha och förflytta sig var en utmaning men det gick. Jag hade förväntat mig värre och tyckte att det var betydligt värre efter förra förlossningen eftersom jag då knappt kunde sitta ner, gå på toa eller duscha utan mycket smärtor och besvär.  (null)
Jag förstod på barnmorskorna att jag kunde klara mig väldigt bra för att vara nysnittad, men det tror jag som sagt berodde dels på att F hjälpte mig med en del så att de inte behövde hjälpa mig, samt att jag hade annat att fokusera på än att jag var nyopererad. Jag blev utskriven "för tidigt" från förlossningen på söndagen eftersom jag ändå mest var på neo, och inte vad om särskilt mycket hjälp från personalen. Dessutom var jag inte alls mottaglig för information om snitt, läkare, fysioterapeut m.m. Viss information fick jag ändå, och en del fick jag gå tillbaka och fråga om samma dag somvi åkte hem för jag minns inte vad de hade sagt (exempel hur länge förbandet skulle sitta). 

Det var egentligen inte förrän när vi var hemma en vecka senare, när jag skulle duscha på lördagen som jag verkligen förstod att jag var opererad. Då skulle jag nämligen ta bort förbandet och DET var INGEN rolig upplevelse!    Jag är dock känslig för sånt ( kan inte fatta att jag en gång i tiden ville bli sjuksköterska) och tyckte såret och området runt omkring såg ganska.... inte trevligt ut... (på skånska kan ni läsa: det var räligt!) eftersom större delen av min mage var ett enda stort blåmärke i gul-blå-lila nyanser vilket tillsammans med snittet inte var så tilltalande (lägg till en stor degig mage med massa bristningar). Nu, 1,5 vecka senare ser jag att snittet verkar läka fint och jag har förhoppningar om att den degiga magen iallafall ska bli mindre igen. Att den sedan kommer vara ärrad av bristningar och snitt är en annan sak. Det får jag leva med, och som du skrev Anna,; de ärren kan man sen bära med stolthet 💗 (null)






Upp