Från rökare till löpare

Jag springer 2-3 dagar i veckan och kör kondition i samband med gympass 1-2 gånger i veckan. Ibland på morgonen, ibland på kvällen och till helgen brukar det bli mitt på dagen. Jag tycker om det. Rensar huvudet. Tittar på fina omgivningar, för omgivningarna är viktiga där jag springer. Det går liksom inte att springa en hel runda inne i tätort. Jag vill ut på landet! Känna grus under de slitna joggingskorna. Höra fåglarna kvittra och omhuldas av allt det gröna. (null)
Det är verkligen inte så att jag är löpare sen barnsben. Nej, idén föddes innan graviditeten. Jag ville prova att springa och gjorde det typ två gånger. Det var så segt så det blev inte mer, jag orkade inte helt enkelt. Då var jag gravid men visste inte det än. Efter förlossningen kunde jag knappt gå runt kvarteret. Eller jag kunde faktiskt inte gå runt kvarteret. Efter en vecka hemma gick vi ut på barnvagnspromenad för första gången. Några hundra meter. Vi fortsatte gå ut och rundan blev längre. I början på juni gick jag till och från stationen, cirka 2-3 km enkel väg. Det var ungefär det jag orkade då om jag minns rätt. I september- oktober gick jag vart helst vi skulle i byn, men det kändes oftast i ländrygg och ibland också i form av tyngdkänsla.  (null)
I december gick vi mammor runt sjön, jag tror det var 18 kilometer. Jag var själaglad över att det fick, även om det kändes i kroppen. I februari provade jag att springa till gymmet och blev förvånad över att det gick hela vägen. Pratade med en kollega som sa att jag säkert hade superbra grundkondition efter alla varnvagnspromenader. Då hade jag också tränat regelbundet i ett halvår och gått ner till til kilo under min vikt innan graviditeten.  (null)
Det var först efter samtalet med min kollega som jag medvetet började träna kondition. Fick råd att träna intervaller, så det har jag gjort ofta den senaste tiden. Använder lyktstolpar som måttstock. Sen fick jag ett råd om att variera kondition på gymmet när det blir tråkigt. Så nu kör jag aldrig mer än 20 minuter per maskin på gymmet. Jag brukar variera mellan löpband, crosstrainer, sittande rodd och spinning. I början var det pest men jag försökte få hjärnan att koppla det med något roligt. Ett tag lyssnade jag därför på vissa poddar eller viss musik när jag tränade kondition, för det var porigt förknippade saker för mig. Jag kunde springa 30 sekunder/gå 30 sekunder osv bara för att få upp pulsen. Ju mer jag orkade, desto längre sprang jag.  (null)
Men viktigt är att jag aldrig har pressat mig så det blir supertufft, för jag vill att det ska kännas roligt och skönt att springa. Jag maxade aldrig i början, men såg till att ge mig ut regelbundet för att springa/gå. Var kroppen trött och sliten fick det vara så, men ut skulle jag. Så tänker jag fortfarande. 

Ju längre tiden gick, desto lättare har det gått. Löpningen har också blivit min ångestmedicin och ensamtid. Nu de senaste gångerna har jag sprungit nästan 7 km i ett svep bortsett från att jag gick i två backar. Mitt mål är milen under en timme och att springa ett lopp. Det är inte omöjligt längre. Här om dagen sprang jag ju milen på 1,04 h. Så stor grej för mig?!?!  (null)

Och allt tack vare en förlossningsskada som ledde till massa barnvagnspromander efter som det var enda träningsformen som gick att träna i början. Och att låta kroppen vara där den är, pressa lagom mycket. Och så får man ha lite tålamod tror jag visst.  (null)


#1 - - Sara:

Heja dig! Med små steg förändras ens liv!

Upp