Kärleken & hej så länge

(null)
I övermorgon gifter vi oss. Jag & mannen i mitt liv. Vi har känt varandra i tio år, varit tillsammans i sju & förlovade i sex år. 
(null)
Vi har gått igenom tonåren ihop. Tagit studenten ihop. Flyttat hemifrån ihop. Pluggat, fått första jobben, köpt hus & skaffat barn ihop. 
(null)
Vi har blivit vuxna ihop och vi ska åldras ihop. Jag älskar honom mer än alla andra förutom Mimmi. & jag är nervös, stressad & ångestfylld inför lördag. Allt bara för att jag är förväntansfull och skulle vilja paketera all kärlek & tio år till en dag. Men det går inte så det blir en krock. Det är inte heller önskvärt egentligen, men jag vill så gärna ge honom allt. 

Vi har, som ni förstår, mycket att stå i och huvudet någon annanstans. Så hej så länge på ett par dagar. 
Mammalivet, Vardagen | | Kommentera |

Som de flesta morsorna

(null)
Vilken typ av morsa är jag egentligen? Vem kommer jag att vara? Det funderar jag på rätt mycket (såklart). 
Jag vill vara engagerad och ge så mycket trygghet, kärlek att Mimmi och hennes eventuella syskon tar det för givet. Mitt mål är att jag ska bli irriterad över att de inte förstår hur bra de har det, att jag ska sucka åt deras suckar när vi ska äta familjemiddag eller åka på semester. Har de råd att sucka över sånt, att ta för givet tryggheten och kärleken det innebär - då har vi lyckats. 

Om jag inte av särskilda skäl tvingad sluta arbeta så kommer jag att vara en arbetande mamma. Jag tycker väldigt mycket om att vara hemma med Mimmi, men jag längtar också efter mitt jobb. Ganska ofta när jag säger att det nog är lagom att börja jobba efter nyår får jag svaret "njut av den här tiden". Som att jag inte skulle göra det. 
Alltså, jag förstår, att vara ledig på detta sättet är man inte många gånger i livet. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Jag njuter varje dag. Av Mimmi. Av ett annat tempo. Av att kunna fundera på vilken body hon ska ha orimligt länge. Men jag längtar också efter mitt block, min kalender, att behöva klura på formuleringar, träffa så många olika människor, fikarasten & allt som ska läsas, skrivas, talas om. 

Vilken mamma kommer jag vara sen? Jag hoppas att jag är med på alla föräldramöten, fritidsintressen och när det ska läsas läxor. Men jag hoppas också på att hinna med egna intressen och kurser. 
Jag vill ha kakan som jag talade om, och jag vill äta den. Men en sak är säker och det är att barnen alltid kommer komma först. Oavsett vad som offras för dem, så måste de alltid komma först. 

Jag vill att barnen ska se mig och deras pappa som ett team. Som ett fint exempel på att leva med någon. Inte för att de måste välja att leva på samma sätt, men vi kan i varje fall vara ett exempel på heterotvåsamhetsrelation som funkar, är fin. Som innehåller både tvåsamhet och egenutrymme. Kärlek och ... ännu mer kärlek (och lite bråk då och då såklart). 

Jag vill visa barnen att man kan drömma och låta vissa saker vara just det - drömmar, när andra drömmar också kan få bli verklighet. 

Sånt vill jag ge Mimmi. En sån morsa vill jag vara. En närvarande, engagerad & som alltid gör sitt bästa. Som de flesta då med andra ord.

Mammalivet | | Kommentera |

Att ha en uppäten kaka

Jag läste snabbt igenom Lady Damers inlägg om att få/inte få gå in i föräldraskapet, att normen är att man ska fortsätta som innan (och då menas att ha massa vänner, träna, intressen, snygg kropp, göra karriär osv... vem som nu har det?). Och jag är såååå dubbel inför detta alltså. Kan inte tänka tankarna klart men vill ändå få ur mig det. För å ena sidan fattar jag, man ska bli en supermom som pallar allt, det är så man tänker om nyblivna morsor. Att man ska palla allt liksom. Det är patriarkatet och normer och så vidare som påverkar oss. Å andra sidan finns det också en annan norm: att man ska vars jämställd, dela exakt lika, ha håriga armhålor, dissa Ingmar Bergman & hänga med i samhällsdebatten, skippa utseendefixeringen och förstå hur priviligerad man är. Å tredje sidan så har jag aldrig tidigare  viljat göra så mycket saker som nu, ha fina kläder, göra karriär, träna & leva hälsosamt, vara en förebild och tänka och leva klokt. 

Jag önskar att det går att göra allt. MEN jag tror verkligen inte att det går. Eller, det går, men jag tror att det inte går att ha allt och vara ärlig mot sig själv samtidigt. Jag är så indoktrinerad i samhällsnormerna, är ett barn av min tid och tänker att jag är nytänkande men så är det såklart inte. Tusen har tänkt samma förut och så är det med det. För mig gör det ändå skillnad i det här livet. Och jag vill vara en förebild för Mimmi, jag vill att hon inte ska raka benen om hon inte vill men vill hon kan hon göra det. Jag önskar att det var möjligt att ge henne ett blankt blad som hon kan fylla med sina egna tankar om hur livet kan vara, men det går såklart inte. Vi kommer alltid vara hennes utgångspunkt, oavsett om hon vill göra likadant eller tvärtemot. Därför är jag tusen gånger mer motiverad nu, till allt, än vad jag var innan. Det finns nämligen en liten person som iaktar allt jag gör nu, och då vill jag göra allt bra. Så att hon kan växa upp och göra det bättre. Men man lever i en tid, i ett sammanhang som man påverkas av. Vad tycker jag är viktigt att förmedla? Att tycka om sin kropp, att göra det man vill med sin kropp. Att ta hand om den. Att ta hand om sig själv, och andra, men inte vem som helst. Att man måste jobba och kämpa varje dag. Men ibland kan man ge upp en stund, fast bara en stund. Att man kan bli kär i vem man vill, men ska bara omge sig med människor som är snälla. Och så vidare. Sen är det saker jag kommer att förmedla utan att veta om att det är något jag förmedlar. Och vissa saker vill jag kanske inte lämna vidare men kommer att göra det ändå. Jag rakar benen till exempel. Det vill jag inte förmedla, men kommer att göra det ändå. Jag sminkar mig. För att bli fin. Fast jag önskar att Mimmi kommer känna sig fin utan smink, men jag kommer inte sluta sminka mig för det. Alltså förmedlar jag att vara fin är att sminka sig. Rätt kass va? På samma sätt vill jag göra något av min tid i arbetslivet, har en plan och strävar efter att komma framåt. Och samtidigt vara en närvarande mamma. Jag fattar dilemmat, man har bara 24 timma per dygnr, men är det så konstigt att vilja allt på samma gång? Alltså i den tiden vi lever? Förr hade man inte de möjligheterna, och världen, synen på livet, tiden, rörelse såg helt annorlunda ut. Då fanns inte det sätt att leva som finns idag. Idag i min kontext finns den möjligheten,och jag har förmågan att tänka det, då är det väl inte så konstigt att man tänker det? 

Jag fattar grejen med att problematisera, att man inte kan ha kakan och äta den, men helt seriöst: att bli förälder för mig har inneburit att ändå kunna äta lite på kakan, och nästan ha den kvar också. Och att inse att det går. 
Mammalivet, Vardagen | | Kommentera |
Upp