Att läka

(null)
Varje morgon tittar jag på Mimmi och undrar om det verkligen är sant, är hon min dotter? Som jag har fått med mannen i mitt liv? 
(null)
Sedan vi tittade ner på det där testet och sa högt att vi skulle bli föräldrar (utan att förstå att det var sant) så har rätt mycket vatten runnit under broarna... om man säger så. Inte bara graviditetshormoner, livsomställning & händelserika jobb. Vi har fått deala med en hel del annat som inte tillhör vanligheter. Som har varit fruktansvärt jobbigt, och än mer för att vi är i den fasen vi är. Allt hände samtidigt kan man säga, och grädden på moset var hela nyblivna-föräldrar-bubblan som toppades av ett ruttet körsbär aka förlossningsskada. 

Men så är livet. Alla har sitt. Allt kan hända, och allt händer. Så fort vi har planerat något har det inte blivit så. Vi har blivit bättre och bättre på att sitta lugnt i båten,( eller, jag står upp och skriker eller ligger på golvet och gråter), men vi har lärt oss att acceptera saker tycker jag ändå. Att livet tar en dit det vill. Att man får hänga på och försöka göra aktiva val när livet tillåter det.
(null)
Och dagar, veckor, som den här är tacken. Är mödan värd. Att vara människor är inte synonymt med att vara lycklig. Jag tror att vi är lyckliga i några ögonblick här och var, hinner romantisera de stunderna och strävar så hårt efter dem att vi glömmer livet. Livet som händer varje dag, antingen det är en bra dag eller inte. Livet som innefattar lidande, likgiltighet, tomhet och ångest, men det kan också innefatta andra saker. Skatten i gula höstlöv som lyser samspelt med solstrålarna. Inandningen av höstens första klara vindpust. Glimten i en ny människas liv. Smaken av morgonkaffet när man fått till det exakt så jävla gott man drömmer om. Att få en vänlig nick en trött dimmig tisdagsmorgon påväg till jobbet. Att bara gå upp och orka andas. 

Jag har varit så trasig. Var utmattad i mina känslor och tänker ibland att förlossningen, ögonblicket då Mimmi kom ut var det ögonblicket då jag gick helt sönder. Som att min kropp behövde fysisk gå av lite på mitten för att jag skulle kunna börja en riktig läkningsprocess. Jag behövde gå sönder och bli sydd för att kunna börja om, för att få tid att läka långsamt. Fysiskt och i mitt inre. I ögonblicket då Mimmi kom var jag på så många sätt så trasig jag kunde bli. Men det ögonblicket när Mimmis pappa kom inspringandes, grät och kom upp till mig och Mimmi, när hon vände sig mot hans röst, det ögonblicket gjorde mig hel.  (null)
Jag tror inte att helhet är något bestående. Det är också något man känner då och då korta stunder i livet. Kasam. Lycka. Helhet. 

Att vara människa är ett idogt arbete och en ynnest. Att få vara mamma till en ny men hel person är obeskrivbart. Och därför är det så svårt att förstå, att de stora blåa ögonen som tittar upp på mig på morgonen eller mitt i natten eller när som helst är någon som växt inuti mig. Som är 50% mig & 50% sin pappa, som är en helt egen person, är mitt barn. Är någon jag ska få följa genom livet. Svindlande. Det är svindlande. 
Iakttagelser, Mammalivet, Älskade unge | | Kommentera |

Kroppsvätskor

Hejhallå! 

Idag har vi haft finbesök av Mimmis lillamormor. Mimmi hade stenkoll så att hon var där hela tiden, och när hon skulle gå ville Mimmi mysa i hennes famn. Hela mitt hjärta gjorde ont för det var så fint. 

Mimmi har så fina människor runt sig och det är tacksamt. Så många förebilder, starka kvinnor och snälla män. För henne finns inget annat alternativ och det är så svindlande, att hon kan ta det för givet. Att hon kommer växa upp omgiven av trygga själar med goda energier.  (null)
Annars då? Jo. Vi åt ju lunch med Mimmis lillamormor, lekte, gick en promenad och satt i britt-sommarsolen när Mimmi sov i vagnen.  Sen åkte lillamormor och Mimmi fick middag, som hon satte i halsen. Inget stort tror jag, men FY FAN. Jag fick tyvärr nytta av det vi lärde oss på babycafeet i torsdags och efteråt var jag så skakig att jag inte vågade hålla i Mimmi. Men hon mådde bra. Hennes papp kom hem, vi mös och sen var det dags för flaskan & sova. Hon fick flaskan och somnade... nästan... hon kräkte upp allt, på mig. Japp. Och det sjuka är att det inte är så farligt att bli kränkt på av vårt lilla troll. Det som är jobbigt, obehagligt, är all oro. För kvittot hon nästan äter upp, vad kräket beror på, att hon ska sätta i halsen, inte känna sig trygg, slå sig, och så vidare. DET är det jobbiga. Lite kräk är liksom bara... lite kroppsvätska. 
Mammalivet, Vardagen, Älskade unge | | Kommentera |

Livet som morsa och farsa är inte samma sak

(null)
Fick den här bilden av en vän. Den fick mig att tänka på det här med skillnaden mellan mammor och pappor, män och kvinnor. Det har aldrig varit så tydligt som det senaste året att det är skillnad  på mig och min man, endast för att vi är olika kön. Kroppar är olika. Funktionen i kroppar skiljer sig som bekant åt. Det påverkar hur vi lever, det påverkar oss socialt betydligt mer än tidigare sedan vi plussade. 

Typisk uppdelning
På många sätt är vi ett typiskt heterosexuellt par som lever tillsammans. Det som kanske är otypiskt är att vi har nästan exakt samma lön och att min man jobbar i en kvinnodominerad bransch (samma som jag nästan). Men på många sätt är vi stereotypa: han gillar whiskey och jag rödvin, han fixar bilen och jag inreder det mesta, han gillar hamburgare mest och jag vegetariskt, han golfar och jag yogar och så vidare och så vidare. Vi har försökt dela lika på hushållsarbetet och lyckades ändå bra fram till jag gick hem på föräldraledighet. Sedan dess (med undantag för de första två månaderna efter förlossningen) så gör jag det mesta hemma eftersom jag är mest hemma. Jag planerar och lagar mat och handlar mest. Jag tvättar och sköter det mesta vardagsplocket/städningen, men storstädning gör vi tillsammans. Det beror såklart på att jag är hemma och vill att det ska vara fint, men det är också viktigt att Mimmi och hennes pappa hinner hänga de två timmarna de träffas på kvällen. Då är det inga bra förutsättningar att han ska laga mat, handla påvägen hem eller städa (det händer ju såklart ändå men inte ofta). När jag börjar jobba och han ska vara hemma så kommer det kanske se likadant ut fast tvärtom, men allt hänger på vad Mimmi har behov av. Det går alltid först. Troligtvis kräver hon lite mer koll då än vad hon gör nu, eftersom hon då är mer rörlig. Samtidigt kan hon kanske underhålla sig själv på ett annat sätt, vi får se. Men det troliga är att den som är hemma gör mest oavsett om det är jag eller min man. När jag jobbar kommer det vara lika viktigt att jag tar tillvara på tiden med Mimmi om kvällarna, samtidigt har jag nästan noll pendlingsrid vilket gör att förutsättningarna är lite bättre för mig än för min man. 

Valbar och icke valbar uppdelning
Dessa saker är sånt som vi ändå kan styra, det är vårt val hur vi fördelar hushållsarbete, tid med Mimmi och arbete. Men under graviditeten och efter förlossningen finns det några saker som vi faktiskt inte längre kan välja. Eller jo, men då riskerar jag till exempel urinläckage eller framfall och det är ingen av oss intresserade av. Jag klipper inte gräset, lyfter inget tungt och hoppar eller springer inte ( det sistnämnda tänker jag nog ändå ska gå med lite träning). Det innebär att min man får göra såna saker som är typiskt att män gör. Och då faller det sig naturligt att jag har Mimmi, och fixar med annat (lagar mat, städar till exempel). I början, de kanske första fyra månaderna så vågade jag inte bära tunga matkassar till bilen och fick alltid ha kundvagn eller rullkorg. Det var ett hinder men gick att lösa. Gräsklippningen går inte att lösa, inte att bära tunga jordpåsar heller. Så enkelt är det. 

Och detta är en sån sak som inte riktigt är med när det talas om jämställdhet och fördelning av olika uppgifter som hör vardagslivet till. Jag har aldrig behövt reflektera över detta innan, men nu är det vardag. Vi har blivit än mer ett typiskt heterosexuellt par med typisk uppdelning hemma efter att vi skaffade barn, så som många säger att det blir. Men det är ganska sällan (jag har iallafall aldrig hört om det) som man diskuterar vad som faktiskt ligger bakom att det blir så. Förlossningsskador skulle kunna vara en faktor, oavsett om det bara är för en liten del, så är det en ganska tung faktor eftersom väldigt viktiga funktioner för kvinnan står på spel ur ett långsiktigt perspektiv. 

Fjärde trimestern och närhet
Den första tiden ska kvinnans kropp läka, och barnet ska eventuellt ammas. Det är inget man kan göra så mycket åt. Så ser det ut och har gjort i alla tider. Det talas ju en del om fjärde trimestern som är de tre första månaderna efter förlossningen. Fjärde trimestern beskrivs som en förlängning av graviditeten, vilket det (iallafall för mig) verkligen var. Man sitter liksom ihop med sitt barn dygnet runt. Man är tryggheten och maten. Man uppfyller alla de primära behoven med sin kropp. Man blir nästan... lite utmärglad av all närhet och all amning. Ens kropp är uthyrd till en ny person. Och det är en omställning både för sig själv, bebisen och den andre föräldern. Att mysa är inte lika mysigt eftersom man har en bebis som myser hos en hela dagarna. Man blir liksom mätt. Att få vara ifred är plötsligt hårdvaluta, inte kramar eller fredagsmys i soffan med sin partner. Då tycker jag det är så märkligt att man på föräldragrupper och sånt pratar om att hålla kärleken vid liv. Eller det är väl inte så märkligt utan bra, men det talas så mycket om beröring. Man måste röra varandra. Alltså, nej. Det måste man inte. RESPEKTERA att mannen är bortprioriterad på obestämd framtid. Alltså inte för all framtid men under en period. Kvinnans kropp måste få vara KVINNA och kvinnans kropp. Ingen annans. 

Vad vill jag komma fram till?
Ja du. Vet fan inte riktigt själv helt och hållet, men iallafall det här:
  •  Låt kvinnans kropp få vara bara det : kvinna och kropp. Det är skillnad på mannen och kvinnans kropp som är tydlig under graviditet, förlossning och under fjärde trimestern. Det måste få vara skillnad, och kvinnan måste få bestämma tolkning av hur konsekvenserna av denna biologiska funktion blir. Kvinnan måste få utrymme att bara vara en person och inte hela tiden en partner. Ge utrymme! Detta behöver inte utesluta att man ska dela på vardagslivet på alla plan, men kanske bara på ett annat sätt än exakt rakt av. 
  • Att dela lika på vardagslivet i all ära, men det är faktiskt fysiskt omöjligt i vissa lägen. Till exempel om kvinnan riskerar skador kopplade till att bära livmoder och sådana exklusive-kroppsdelar. Verklig jämställdhet, solidaritet är att låta skillnaden finnas. Låta kvinnan slippa såna saker som kan ge henne skador, som partnern kan göra utan att riskera urinläckage eller framfall för resten av livet. 
  • Barnets behov måste komma före alla andra frågor. Alltid. 



Upp