Vardagslyx och det där med kameror

Jag har svårt att sortera dagarna den här veckan, tror att det är onsdag eller torsdag varje dag. Det är inte så bra med mitt jobb, eftersom dagarna ser helt olika ut med många olika slags möten. Att titta fel i kalendern kan ställa till det en hel del. 

Som tur är har jag kollegor som håller ordning på det där när min förvirring tar överhand. Må det vara kortvarigt!  (null)

(null)
På tal om något helt annat så älskar jag hudvård och skyller det helt och hållet på min svärfamilj som öppnade dörren till hudvårdsvärlden. 
Efter en lång dag är det onekligen lyxigt att få smörja in ansiktet med rengöringen ovan som känns som en riktigt skön ansiktsmask... vilket den på sätt och vis också är.  Sen Mimmi kom är det mycket lyx som har prioriterats bort, till exempel fina naglar, dyr mascara, fransförlägning med ojämna mellanrum, impulsköp av kläder och att äta mat ute flera dagar i veckan. Men det här med hudvård är svårt att släppa på. 

En annan konsumtionssak jag klurar på är det här med en riktig kamera. Jag har velat ha det i många år men aldrig prioriterat det, vilket jag nu kan tycka är tråkigt. Det skulle vara så roligt att kunna ta kvalitativa foton på Mimmi och prova mitt fotointresse som kanske finns dold bakom halvtaskiga mobilbilder, vem vet? 

Kameravärlden är minst lika svår som hudvårdsvärlden, om inte ännu svårare. Jag kan inte ens bestämma mig för kompakt- eller systemkamera utan ger upp efter en stunds googlande. Har ni några råd? Har ni en kamera liggandes som är nybörjarvänlig men som ändå håller kvaliten någorlunda? Mina kriterier hittills är:
  • Troligtvis en systemkamera (eller kompakt, jag kan inte bestämma mig!)
  • Användarvänlig och enkel att använda
  • Det ska gå att skicka foto direkt till telefonen
  • Maxpris är 2000-3000:- begagnad. 
Sen tar min förmåga att förstå mer om kameror slut än så länge. 

Mammalivet, Vardagen | | Kommentera |

En berättelse från en förlossningsrädd, till en annan

När vi förstod att ett litet knyte byggde bo i min mage blev vi såklart glada. Chockade. Och lite... stressade. Vad behövde fixas? Hur förbereder man? Bland det första vi gjorde var att åka till Ikea och titta på bebisprylar. Ingen av oss kunde förstå hur man först skulle få det viktigaste beskedet i livet, och sen bara vänta? Så vi åkte till Ikea och sen åkte vi hem utan en endaste pryl, men med tusentals förväntningar.  (null)
Och ungefär då kom den, slog mig hårt i ansiktet. Förlossningsrädsla . Hur ska jag kunde föda ett barn? Jag är inte smärttålig. Tänk om jag spricker. 
(null)
Och jag pratade mycket om att jag var rädd. Med några få utvalda. Kunde inte förstå hur jag skulle kunna föda ett barn. Hade hört alla skräckhistorier men när man frågade om det sa de flesta "det går så bra så, de allra flesta klarar det galant. Du behöver inte vara orolig". Men jag var orolig. Sökte statistik, läste om förlossningsvården men stängde av tv:n när de pratade om grad 4 bristningar på nyhetsmorgon, det blev för mycket, där gick gränsen. 
(null)
I slutet av graviditeten, när det började närma sig ändrades mitt förhållningssätt. Kanske mest av naturen, men också av profylaxkurser, av allt snackande med andra. Det här går nog bra ska jag se tänkte jag för mig själv. Till sist så grät jag för att jag inte orkade vara gravid mer. "Ungen måste ut, jag skkter i hur eller hur det blir sen, bara ungenkommer ut". Jag var totalt likgiltig inför smärtan, hur upplevelsen skulle vara. Men jag ville fortfarandeinte gå sönder, för det var på något vis det värsta som kunde hända, det hade man ju hört. 
(null)
Jag tänkte att sånt inte händer mig. Tills det hände mig. Förlossningen blev inte på något sätt som vi hade föreställt oss, även om vi hade försökt att inte föreställa oss. F var inte ens där. Det gick fort fast alla hade sagt att det skulle ta lång tid. Jag sprack så mycket det gick fats alla hade sagt att det var så liten risk. 
(null)
Men Mimmi kom. Jag klarade det och överlevde. Livet fortsatte även om jag inte trodde att det skulle fortsätta. Först visste jag inte hur stor skadan var. Ingen sa någonting och av allt som har varit jobbigt så har det varit det värsta, att ingen sa någonting. 
(null)
Jag önskar så att jag hade vetat att man kan spricka jättemycket, det händer många kvinnor varje år. Det är inte roligt och inte rättvist men inte heller något att göra något åt. Jag önskar att någon hade berättat hur det går till när man går sönder så mycket. Att man blir undersökt, sydd av läkare i operationssal under bedövning. 
(null)
Jag önskar att någon hade sagt att det är bra att äta lösande mat och att man får pulver för magens skull. Att man ska sitta med avlastande kudde, gå men inte mer än man orkar, att man ska skita i all träning och känna efter, att man får ett nummer att ringa till personal som svarar och förstår att det känns fruktansvärt jobbigt att inte veta vad som är normalt och inte. Det kan vara så att det är svårt att hålla fisar, att läcka , att det känns som hela livmodern hänger ut. Det är inte roligt men det är så det är, och det är inget konstigt ovanligt eller något att skämmas för. Jag är tacksam för att ha blivit sydd, att ha fått gå på återkontroll, att det värsta som kunde hända ändå inte var det allra värsta. 
(null)
Det var absolut inte roligt att må så. Men det gick och det finns så mycket som kan lindra det onda. Det hade jag velat höra istället för att ha blivit lugnad med att det inte händer så ofta. Tänk om någon hade sagt att ja, det händer, det är inte roligt eller rättvist men det händer och livet slutar inte för det. 
(null)
Man överlever och hittar ett sätt att leva vidare. Man ska lyssna på sin kropp och inte någon annans. För mig har återhämtningen varit lång, håller fortfarande på. Jag kommer alltid vara rädd för framfall och att bli inkontinent. Vissa dagar är jag ledsen men inte alla. 
(null)
Min livskvalitet är hög nu. Högre än innan. Även om jag inte kan göra vissa saker så uppskattar jag det jag kan mer. Och jag menar inte att det är såhär det blir för alla. Jag menar bara att det finns ett mellanting. 
(null)

Det finns ett mellanting mellan dem som föder barn och går hem tre timmar senare och tycker det är en häftig förlossning, och mellan dem som har stora bekymmer resten av livet. Det finns dem som jag, som fick en riktigt jävla tuff start när alla mina förlossningsrädsla besannades, men som det ändå har gått bra för. 

(null)
Alla hittar någon slags vardag efter. Oavsett förlossning. En del behöver hjälp och stöd och behandling under livet på olika sätt i olika mycket omfattning och vissa kan leva på som innan. Man vet aldrig vem av dem man blir. Det går inte att säga att det inte händer dig eller mig. Men en stor förlossningsskada betyder inte att livet tar slut. Det finns hjälp att få och det finns andra i samma sits. Att oroa sig för förlossningen är inget ovanligt eller konstigt, det är något vi måste prata högt om. Våga ladda ur så att det inte blir så jävla läskigt och hemligt. Inget hyschande eller skrämsel. Neutralisera och stärka . (null)

Har hon redan börjat på förskolan?

För två veckor sedan byttes jag och F av så att han är hemma och jag jobbar. Det har varit den planen vi har haft hela tiden, men så vet man aldrig hur det är med barn och vi visste definitivt inte innan Mimmi kom. Från början tänkte jag jobba en eller två dagar/ vecka hela december också men det ville jag inte helt + att det hade blivit ganska krångligt med alla papper och försäkringskassan och arbetsgivaren så jag var hemma hela tiden förutom tre dagar. 

Nu har jag och F bra förutsättningar för att dela på föräldraledigheten med nästan exakt lika mycket i lön samt samma arbetstider inom samma bransch. Jag tror att det gör stor skillnad av flera skäl;
1. Den ekonomiska såklart. Faktum är att vi tjänar på att dela eftersom vi båda får föräldralön från arbetsgivaren det första halvåret. Det innebär att efter ett halvår sänks min inkomst med förhållandevis ganska mycket, men nu när ; är hemma så ökar den igen eftersom han får föräldralön inlett halvår. 
2. Det är enklare att "komma tillbaka" till jobbet eftersom jag har varit hemma lite kortare tid, samma kommer det vara för F. Detta kan i och för sig vara en nackdel också om man väljer att se det som att man är hemma kortare tid med sitt barn. Men... 
3. För min del känns det inte så illa som det kunde gjort eftersom jag vet att hon är hemma med sin pappa. Det underlättar i vårt gemensamma föräldraskap, i våra föräldrarollen på håll och relationen till Mimmi blir något annat när man är hemma med henne dagligen. Detta är helt klart den största vinsten med att dela på föräldraledigheten. 
4. Branschen vi båda jobbar i är kvinnodominerad och därmed mer öppen för föräldraledighet. Ska jag vara helt ärlig tror jag inte att det hade varit lika lätt om F arbetade inom en mansdominerad bransch eftersom jargongen blir en annan. Låter det fördomsfullt? Ja kanske lite men något säger mig att det också ligger lite i det. 

Det som dock förvånar mig som främst berör den sista punkten är hur olika jag och F bemöts om det här med att vi delar typ lika. F får antingen höra att han är närvarande och engagerad eller ifrågasättande om han kommer klara att vara hemma så länge. Jag har inte fått höra något om att jag har varit hemma länge utan tvärtom får jag ofta frågan om hur det är att redan börja jobba. Jag har också fått frågan "har hon redan börjat förskolan? Hur gammal är hon nu egentligen?" många gånger, som att hennes papps föräldraledighet inte är något alternativ. Frågan om hur det är att börja jobba kan också ställas på olika sätt och det har hänt både en och två gånger att min känsla är att den inte bara ställs av välvilja, utan att den också pikar mitt val att arbeta istället för att vara hemma med mitt barn. 
Detta var jag inte alls beredd på, hur olika vi blir bemötta. Det är både intressant och lite synd. Det är ju inte precis som att jag eller F skulle värdera hur andra väljer att göra. Jag tänker att man gör det som man tänker är bäst för sitt barn, och man gör det utifrån de förutsättningarna och levnadsförhållanden man själv har. 

Vad tänker ni om det här? 

Upp