Livet som morsa och farsa är inte samma sak

(null)
Fick den här bilden av en vän. Den fick mig att tänka på det här med skillnaden mellan mammor och pappor, män och kvinnor. Det har aldrig varit så tydligt som det senaste året att det är skillnad  på mig och min man, endast för att vi är olika kön. Kroppar är olika. Funktionen i kroppar skiljer sig som bekant åt. Det påverkar hur vi lever, det påverkar oss socialt betydligt mer än tidigare sedan vi plussade. 

Typisk uppdelning
På många sätt är vi ett typiskt heterosexuellt par som lever tillsammans. Det som kanske är otypiskt är att vi har nästan exakt samma lön och att min man jobbar i en kvinnodominerad bransch (samma som jag nästan). Men på många sätt är vi stereotypa: han gillar whiskey och jag rödvin, han fixar bilen och jag inreder det mesta, han gillar hamburgare mest och jag vegetariskt, han golfar och jag yogar och så vidare och så vidare. Vi har försökt dela lika på hushållsarbetet och lyckades ändå bra fram till jag gick hem på föräldraledighet. Sedan dess (med undantag för de första två månaderna efter förlossningen) så gör jag det mesta hemma eftersom jag är mest hemma. Jag planerar och lagar mat och handlar mest. Jag tvättar och sköter det mesta vardagsplocket/städningen, men storstädning gör vi tillsammans. Det beror såklart på att jag är hemma och vill att det ska vara fint, men det är också viktigt att Mimmi och hennes pappa hinner hänga de två timmarna de träffas på kvällen. Då är det inga bra förutsättningar att han ska laga mat, handla påvägen hem eller städa (det händer ju såklart ändå men inte ofta). När jag börjar jobba och han ska vara hemma så kommer det kanske se likadant ut fast tvärtom, men allt hänger på vad Mimmi har behov av. Det går alltid först. Troligtvis kräver hon lite mer koll då än vad hon gör nu, eftersom hon då är mer rörlig. Samtidigt kan hon kanske underhålla sig själv på ett annat sätt, vi får se. Men det troliga är att den som är hemma gör mest oavsett om det är jag eller min man. När jag jobbar kommer det vara lika viktigt att jag tar tillvara på tiden med Mimmi om kvällarna, samtidigt har jag nästan noll pendlingsrid vilket gör att förutsättningarna är lite bättre för mig än för min man. 

Valbar och icke valbar uppdelning
Dessa saker är sånt som vi ändå kan styra, det är vårt val hur vi fördelar hushållsarbete, tid med Mimmi och arbete. Men under graviditeten och efter förlossningen finns det några saker som vi faktiskt inte längre kan välja. Eller jo, men då riskerar jag till exempel urinläckage eller framfall och det är ingen av oss intresserade av. Jag klipper inte gräset, lyfter inget tungt och hoppar eller springer inte ( det sistnämnda tänker jag nog ändå ska gå med lite träning). Det innebär att min man får göra såna saker som är typiskt att män gör. Och då faller det sig naturligt att jag har Mimmi, och fixar med annat (lagar mat, städar till exempel). I början, de kanske första fyra månaderna så vågade jag inte bära tunga matkassar till bilen och fick alltid ha kundvagn eller rullkorg. Det var ett hinder men gick att lösa. Gräsklippningen går inte att lösa, inte att bära tunga jordpåsar heller. Så enkelt är det. 

Och detta är en sån sak som inte riktigt är med när det talas om jämställdhet och fördelning av olika uppgifter som hör vardagslivet till. Jag har aldrig behövt reflektera över detta innan, men nu är det vardag. Vi har blivit än mer ett typiskt heterosexuellt par med typisk uppdelning hemma efter att vi skaffade barn, så som många säger att det blir. Men det är ganska sällan (jag har iallafall aldrig hört om det) som man diskuterar vad som faktiskt ligger bakom att det blir så. Förlossningsskador skulle kunna vara en faktor, oavsett om det bara är för en liten del, så är det en ganska tung faktor eftersom väldigt viktiga funktioner för kvinnan står på spel ur ett långsiktigt perspektiv. 

Fjärde trimestern och närhet
Den första tiden ska kvinnans kropp läka, och barnet ska eventuellt ammas. Det är inget man kan göra så mycket åt. Så ser det ut och har gjort i alla tider. Det talas ju en del om fjärde trimestern som är de tre första månaderna efter förlossningen. Fjärde trimestern beskrivs som en förlängning av graviditeten, vilket det (iallafall för mig) verkligen var. Man sitter liksom ihop med sitt barn dygnet runt. Man är tryggheten och maten. Man uppfyller alla de primära behoven med sin kropp. Man blir nästan... lite utmärglad av all närhet och all amning. Ens kropp är uthyrd till en ny person. Och det är en omställning både för sig själv, bebisen och den andre föräldern. Att mysa är inte lika mysigt eftersom man har en bebis som myser hos en hela dagarna. Man blir liksom mätt. Att få vara ifred är plötsligt hårdvaluta, inte kramar eller fredagsmys i soffan med sin partner. Då tycker jag det är så märkligt att man på föräldragrupper och sånt pratar om att hålla kärleken vid liv. Eller det är väl inte så märkligt utan bra, men det talas så mycket om beröring. Man måste röra varandra. Alltså, nej. Det måste man inte. RESPEKTERA att mannen är bortprioriterad på obestämd framtid. Alltså inte för all framtid men under en period. Kvinnans kropp måste få vara KVINNA och kvinnans kropp. Ingen annans. 

Vad vill jag komma fram till?
Ja du. Vet fan inte riktigt själv helt och hållet, men iallafall det här:
  •  Låt kvinnans kropp få vara bara det : kvinna och kropp. Det är skillnad på mannen och kvinnans kropp som är tydlig under graviditet, förlossning och under fjärde trimestern. Det måste få vara skillnad, och kvinnan måste få bestämma tolkning av hur konsekvenserna av denna biologiska funktion blir. Kvinnan måste få utrymme att bara vara en person och inte hela tiden en partner. Ge utrymme! Detta behöver inte utesluta att man ska dela på vardagslivet på alla plan, men kanske bara på ett annat sätt än exakt rakt av. 
  • Att dela lika på vardagslivet i all ära, men det är faktiskt fysiskt omöjligt i vissa lägen. Till exempel om kvinnan riskerar skador kopplade till att bära livmoder och sådana exklusive-kroppsdelar. Verklig jämställdhet, solidaritet är att låta skillnaden finnas. Låta kvinnan slippa såna saker som kan ge henne skador, som partnern kan göra utan att riskera urinläckage eller framfall för resten av livet. 
  • Barnets behov måste komma före alla andra frågor. Alltid. 



Min träning

Jag tränar ju en del nu. Eller rättare sagt , jag rör på mig en hel del nu. Försöker iallafall. Förlossningen vände ju ut och in på mig psykiskt och fysiskt. Jobbigt men också nödvändigt. Jag har försökt ändra mitt tänk för att få in rörelse i min vardag på ett enkelt sätt. För min egen skull, men också för att det ska vara det naturligaste som finns för Mimmi, rörelse alltså. 

Den lärdomen jag har fått och som jag själv nog tycker är smartast är att det gäller att anpassa sig efter det liv man lever. Det funkar liksom inte att gå på en miljon pass om man inte kan kvällstid. Det är kanske en dålig idé att promenera till och från jobbet om man också ska handla på vägen hem. Hatar du att gymma? Nej, då är det ju ingen bra idé att skaffa ett gymkort.  (null)
Nu går jag på två yogapass i veckan och starkmamma en gång i veckan. Därutöver försöker jag att gå överallt i byn om jag inte har en anledning att ta bilen. Just nu funkar det bra, men till våren ser livet annorlunda ut och det kommer mina träningsvanor också att göra. Min plan är att skaffa gymkort igen. Då kan jag gymma på morgonen innan jobbet  1 dag i veckan, plus gå på yoga en dag i veckan, och ha med Mimmi till gymmet på helgen en gång. Sen har simhallen öppet vissa morgnar, så det finns också som alternativ. Om det är ok för min arbetsgivare kommer jag kanske fortsätta på starkmamma, det har varit så himla bra så jag vill fortsätta om det går. Det beror på om jag kan ta långlunch en dag i veckan, och jobba igen det till exempel på mornarna. 

Min plan är att försöka träna 1-2 gånger per vecka innan jobbet. Jag behöver inte gå upp jättemycket tidigare än vad jag redan gör, och sparar på det sättet kvällarna till att hänga med Mimmi. Jag hoppas det ska funka, i teorin funkar det iallafall. Sen vill jag fortsätta med yogan, så det får bli min kvällsaktivitet sen är det min mans tur att få lite mer egentid om kvällarna eftersom han är hemma med Mimmi då. 

Kanske kommer planen gå åt skogen, men då gör den väl det och så får jag hitta annat. Cykla till jobbet är en sån sak. Gå på pass som Mimmi kan vara med på är en annan. Vi får väl se. Det viktigaste är att rörelsen får plats i mitt liv, och så har jag aldrig känt innan. 
Hälsa, kropp & träning | | Kommentera |

En 26årings kropp

Sedan mitt återbesök har jag blivit lugnare och lite mindre orolig för diverse känningar & såklart för framtida graviditet och förlossning.  Och det är ju skönt. Det har också gått ett halvår och mer sen Mimmi kom till världen och den akuta läkningen är klar. Sedan påverkar såklart amningen och kroppen är inte återställd förrän om ett halvår till, men ändå. Nu har jag inte ammat på en månad och det känns som att jag har fått tillbaka min kropp.  (null)
Eller, min nya kropp. För den är sig sannerligen inte lik. Inga kroppsdelar är som innan förutom kanske armarna. Allt annat har ändrats. Jag var verkligen inte beredd på förändringen i den här omfattningen. För ett tag sedan såg jag mig i spegeln och tänkte att min kropp ser så mycket äldre ut nu. Använd på ett annat sätt, och det är den ju. Jag tycker att min hy har ändrats och blivit mer läderaktig, att början till rynkor kommer fram, att magen är en skrynklig deg med tusen röda bristningar, att brösten är mindre och plattare, att naglarna växer annorlunda & fötterna är smalare men mer hårdhudad.  (null)
Jag såg mig i spegeln och förstod det som sägs, att föda, bära och leva med barn tär på kroppen, får den att åldras. Och utan minsta förvarning kom sorgen och tog mig. Den rena oskuldsfulla ungdomen är förbi och nu väntar bara förfallet.  (null)
Sen tänkte jag; vad fan är det jag tänker? Vadå förfall? Vadå en gammal kropp? Och det var då jag insåg att det ju är precis såhär en 26årings kropp kan se ut. Det är bara det att vi aldrig få se såna här 26åriga kroppar, de får inte plats i normen. Men de finns, är fler än själva idealet faktiskt. Jäkla ideal. Jäkla värld som får en att känna så, som att min kropp skulle vara gammal när den inte alls är det. När den är så gammal som den är, när den ser ut som den ska efter de erfarenhet jag har. Den är en kropp och behöver inte värderas. Ibland är den stark och ibland är den svag. Det är vad jag har fått tilldelat och jag ska värna den för att den ska hålla så bra som möjligt hela livet! 

Känner ni igen er? Tänker andra samma? Att ens kropp inte passar in i låtsasnormen, i idealet? Fast det är såhär kroppar ser ut... 
Upp