Att läka

(null)
Varje morgon tittar jag på Mimmi och undrar om det verkligen är sant, är hon min dotter? Som jag har fått med mannen i mitt liv? 
(null)
Sedan vi tittade ner på det där testet och sa högt att vi skulle bli föräldrar (utan att förstå att det var sant) så har rätt mycket vatten runnit under broarna... om man säger så. Inte bara graviditetshormoner, livsomställning & händelserika jobb. Vi har fått deala med en hel del annat som inte tillhör vanligheter. Som har varit fruktansvärt jobbigt, och än mer för att vi är i den fasen vi är. Allt hände samtidigt kan man säga, och grädden på moset var hela nyblivna-föräldrar-bubblan som toppades av ett ruttet körsbär aka förlossningsskada. 

Men så är livet. Alla har sitt. Allt kan hända, och allt händer. Så fort vi har planerat något har det inte blivit så. Vi har blivit bättre och bättre på att sitta lugnt i båten,( eller, jag står upp och skriker eller ligger på golvet och gråter), men vi har lärt oss att acceptera saker tycker jag ändå. Att livet tar en dit det vill. Att man får hänga på och försöka göra aktiva val när livet tillåter det.
(null)
Och dagar, veckor, som den här är tacken. Är mödan värd. Att vara människor är inte synonymt med att vara lycklig. Jag tror att vi är lyckliga i några ögonblick här och var, hinner romantisera de stunderna och strävar så hårt efter dem att vi glömmer livet. Livet som händer varje dag, antingen det är en bra dag eller inte. Livet som innefattar lidande, likgiltighet, tomhet och ångest, men det kan också innefatta andra saker. Skatten i gula höstlöv som lyser samspelt med solstrålarna. Inandningen av höstens första klara vindpust. Glimten i en ny människas liv. Smaken av morgonkaffet när man fått till det exakt så jävla gott man drömmer om. Att få en vänlig nick en trött dimmig tisdagsmorgon påväg till jobbet. Att bara gå upp och orka andas. 

Jag har varit så trasig. Var utmattad i mina känslor och tänker ibland att förlossningen, ögonblicket då Mimmi kom ut var det ögonblicket då jag gick helt sönder. Som att min kropp behövde fysisk gå av lite på mitten för att jag skulle kunna börja en riktig läkningsprocess. Jag behövde gå sönder och bli sydd för att kunna börja om, för att få tid att läka långsamt. Fysiskt och i mitt inre. I ögonblicket då Mimmi kom var jag på så många sätt så trasig jag kunde bli. Men det ögonblicket när Mimmis pappa kom inspringandes, grät och kom upp till mig och Mimmi, när hon vände sig mot hans röst, det ögonblicket gjorde mig hel.  (null)
Jag tror inte att helhet är något bestående. Det är också något man känner då och då korta stunder i livet. Kasam. Lycka. Helhet. 

Att vara människa är ett idogt arbete och en ynnest. Att få vara mamma till en ny men hel person är obeskrivbart. Och därför är det så svårt att förstå, att de stora blåa ögonen som tittar upp på mig på morgonen eller mitt i natten eller när som helst är någon som växt inuti mig. Som är 50% mig & 50% sin pappa, som är en helt egen person, är mitt barn. Är någon jag ska få följa genom livet. Svindlande. Det är svindlande. 
Iakttagelser, Mammalivet, Älskade unge | |
Upp