Bristningar, skammen & livet

Innan jag födde barn hade jag aldrig hört någon prata om hur livet efter en grad 4-bristning var. Det enda jag har hört är om de som spruckit litegrann och som blev sydda några stygn. Det är märkligt att aldrig höra någon prata om sina större komplikationer eftersom det ändå är cirka 4% som får större bristningar. 

Min teori är att det handlar om skam. Att man inte vågar berätta för att det är pinsamt, jobbigt & man är rädd att bli dömd. Jag läste någon intervju med en barnmorska som sa att det är många som går med allvarliga komplikationer under väldigt lång tid därför att de inte vågar berätta om sina skador som skapar svårigheter i vardagen. 

Hör ni? 

Kvinnor i ett av världens rikaste länder går med skador som påverkar de mest basala och viktiga funktionerna för att de inte vågar berätta.

Hur blev det så?

Det handlar om skam. Det handlar om att det är kvinnor. Det handlar om att skadorna sitter på vårt mest privata ställe. 

Efter förlossningen fick jag mycket lite information om vad som egentligen var gjort, vad som hade hänt. Läkaren ritade upp och visade var jag var sydd, men sa inget om antal stygn eller vilken grad. Sista dagen på BB bad jag att få journalen för hela min inneliggande tid (jag hoppas att jag hade fått den ändå). Barnmorskan visade mig vad det stod men jag förstod ändå inte riktigt. Ingen hade nämnt något om grader på bristningen så jag frågade om det. "Brukar man inte gradera bristningen?" "Jo, det står här... eller det ska stå här". Läkaren hade inte hunnit kryssa i ordentligt. Jag sa "Alltså, jag har nog förstått att jag iallafall har grad 3". Barnmorskan tittade på mig och tog fram pennan "Nej, du har en grad 4 bristning" och så kryssade hon i några rutor på pappret. Jag flackade med blocken och började nästan gråta. Svamlade fram att ingen sagt något om det & vad händer nu & vad innebär det &.... 

Jag fick träffa läkaren för en undersökning för andra gången under BB-tiden. Jag fick egentligen inte så mycket mer svar annat än att det visst var en svår bristning men de var nöjda med resultatet och nu får man se hur det blir på efterkontrollen inne på sjukhuset om ett halvår.

Sen åkte vi hem.

Utan information om;
-Hur man kan underlätta
-Vad man ska äta
-Hur man ska träna
-Vad det faktiskt innebär - för tro mig, det innebär en del att ha blivit sydd i typ hela underlivet & vid analöppningen. 

Det jag fick information om:
-Knipövningar (men inte utifrån min sits utan allmänt efter förlossning)
-Att jag får en kontroll på sjukhuset utöver den vanliga kontrollen. Jag skulle själv ringa & boka och träffa läkare ca ett halvår efter
-Jag kunde ringa gynmottagningen vid frågor. 

Det här är anledningen till att jag vill skriva & prata om det här. Jag tänker inte låta den här skammen bli min

Och jag önskar att jag hade hittat en blogg där någon skrev om livet efter en grad 4 bristning. För det finns ett liv efter. Det är inte bara meningen "Jag vill inte spricka" & så spricker man ändå & så försvinner man. Det är många kvinnor som lever med de här skadorna. Men vilka är de? Vad gör de? Hur gick det sen? Jag har ingen aning men önskar verkligen att jag hade det. Inte minst första veckorna efter förlossningen när Google var min sanna nattamningsvän. Jag hoppas jag kan vara någons sanna nattamningsvän, att det som skrivs här kan komma någon till gagn. Och så här det lite egenterapi på köpet. 



Förlossning, skador & återhämtning | |
#1 - - Anonym:

Jag fick också en grad 4. Blir så berörd av det du skriver. Men jag mår bra & allt har läkt fint. Två fina pojkar har jag burit & fött med kejsarsnitt. Så för mig har allt bra men det är så viktigt att prata om. Kram & tack för det du skriver

Svar: Vad skönt att du mår bra & att allt gick bra. Tack för att du delar med dig och så snällt du skriver . Jag insåg inte förrän efter förlossningen hur lite man vet om det här, tänker att det är bra att dela historierna istället för att dölja.
ofint.blogg.se

Upp