Pulver & frön & vitaminer

Jag har aldrig tagit läkemedel regelbundet. Eller jo, p-piller på den tiden som jag åt det men det räknas knappt för det var så korta perioder att det inte hann bli regelbundet. 

Men nu ska jag ju få i mig mina pulverpåsar som ska underlätta för magen. Jag ska ta dem två gånger per dag men glömmer dem ibland på kvällen. Därutöver äter jag vitaminer för att boosta min hy och så slänger jag på linfrön eller chiafrön när jag ändå håller på med min morgoncocktail. Jag fick också rådet att äta lactulos av en barnmorska så det tar jag lite då och då. PLUS att jag ska komma ihåg att ge Mimmi sina D-vitamindroppar & semperdropparna. Jag kan säga att detta tar upp orimligt mycket energi från min hjärna! 

Jag har liksom haft svårt att komma ihåg och äta penicillinkur i fem dagar när jag har behövt det. Att komma ihåg saker till mig själv OCH Mimmi känns helt orimligt! Men jag förstår att det bara är att lära sig, det lär inte vara sista gången jag behöver hålla koll på både min och Mimmis mediciner/vitaminer... Jag beundrar alla som tar sånt här regelbundet och kommer ihåg det<3. 

Och sen är grejen att varje morgon när jag häller min pulverpåsar på yoghurten eller i något annat så blir det en påminnelse om att min kropp inte riktigt är som innan. Även om det är en liten fjuttsak i jämförelse med hur det kunde ha varit så tror jag att det också blir en påminnelse om att jag kommer att behöva vara lite mer på vakt för att min kropp ska fungera hela livet. Innan har jag liksom tagit för givet att den ska göra det, men så känner jag inte alls längre. Särskilt inte efter att ha läst rapporten som jag skrev om i helgen. Även om den inte var någon höjdare så kom det ju fram lite saker i den, till exempel att risken för inkontinens och framfall ökar mer på lång sikt efter sfinkterruptur. Det innebär ju faktiskt att jag kan få komplikationer efter den här förlossningen om tjugo år. Den risken finns för alla som har burit och fött ett barn, men risken är högre efter sfinkterruptur och jag är bannemig inte van att tillhöra en riskgrupp... 

Låter jag gnällig? Det är jag inte. Men om du tycker det så beror det troligtvis på att dessa skador är relaterat till kvinnor & när kvinnor påtalar missnöje eller bekymmer tolkas det oftare som gnäll. Men faktum är att en sfinkterruptur är den allvarligaste graden av bristning i samband med förlossning. Cirka tre procent (enligt rapporten) av kvinnor som föder barn varje år får en sfinkterruptur. Det låter inte så mycket va? Nej, men låt oss omvandla det till siffror istället. 

Varje år föds det cirka 120.000 barn. En viss del är såklart tvillingar och så, men vi gör en grov uträkning bara för att få en uppfattning om hur läget faktiskt ser ut. Tre procent av 120.000 är 3600. Så att 3600 kvinnor, (något färre,) får alltså en sfinkterruptur varje år. Och då har vi inte räknat med de kvinnor som får en illa sydd eller oupptäck grad 2 bristning eller levatorskador. Förstår ni? Det är många kvinnor som får komplikationer, som i fall de har tur hamnar i samma situation som jag: att de kan leva som innan. Fast med lite fler pulverpåsar, lite mer oro & lite längre toalettbesök. Men i värsta fall behöver man stomi. 

Och jag vill inte skrämmas, jag vill inte att man ska bli rädd av att läsa det här. Jag vill bara säga att såhär är det. I viss mån kan man förebygga förlossningsskador, men att föda barn är riskfyllt och det måste vi prata om. Vi måste få veta att vissa 3 månader efter förlossningen fortfarande äter pulver i påse eller har svårt att hålla sig eller kommer behöva stomi på längre sikt. Det betyder inte slutet på livet. Livet fortsätter, fast lite annorlunda, på samma sätt som efter cancer eller efter en idrottsskador eller efter något annat där kroppen har behövt hjälp på traven för att palla ett tag till. Det är inget konstigt. 

Förlossning, skador & återhämtning | |
Upp