Chockreaktion fem månader senare

Nu har det gått över fem månader sedan förlossningen som ju inte gick enligt boken (vilket typ ingen förlossning gör eller?). Ganska tidigt bestämde jag mig om att skriva om allt som kom därefter, det är så jag brukar göra. Skriva. Jag bestämde mig också för att vara ärligt och skriva om både det som är jobbigt och det som är fint. 

En halvtimme efter att Mimmi kommit ut sa jag att jag skulle göra det igen (lätt att säga med morfin i kroppen). Jag sa samma sak tre dagar efter, tre veckor efter och tre månader efter. Men för varje gång har det blivit tunnare och tunnare om ni förstår mig. Jag hade gärna gjort det MEN jag vill inte riskera mer komplikationer än de jag redan har på grund av en vaginal förlossning, och därför vill jag istället förlösas med kejsarsnitt. Typ så har jag sagt. Fram tills den här veckan då. För det är som att jag har fått nån bakvänd traumatisering, som att chocken kommer nu. Igår sa jag till min man att om jag hade vetat vad jag vet idag så hade jag begärt kejsarsnitt från början. Och det var just det jag trodde att jag inte skulle skriva någonsin. Jag trodde att jag skulle skriva att det visst är bra med vaginal förlossning och det går att leva bra efter förlossningen trots en sfinkterruptur, men just nu känner jag inte så. Och anledningen är mycket enkel. 

Eftervården, eller rättare sagt avsaknaden av eftervården, har avskräckt mig och den har gjort mig rädd. Jag kommer aldrig riskera att känna så som jag gör inför min egen kropp igen. Så känner jag iallafall nu. Jag hoppas att jag om fem månader kan skriva att jag är läkt och fungerande och visst inte känner som jag gör, att känslorna inte behöver ta över förnuftet. Men med alla icke-svar och icke-eftervården så skapa en klump i min mage, den beror på okunskap och trådar på familjeliv.se. Jag är inte en dum person, jag vet hur man tar för sig, blir lyssnad på, tar reda på sina rättigheter och fakta. Men den totala avsaknaden av någon att ringa, av att få prata med någon som kan någonting om den här typen av skador gör att man skapar sig sin egen sanning. Och just nu är mina sanningar ganska bistra eftersom jag har så mycket känningar (som förhoppningsvis är övergående) som ingen har tid att undersöka. 

Jag är avskräckt av all information man inte får. Jag hade ingen aning om vad för skador man kunde få, hur vanligt det är, hur de åtgärdas eller vem som åtgärdar. Jag trodde att man födde barn, hade ont, läkte fint eller sprack mycket och blev sydd. Jag visste ingenting om muskelskador, bäckenbottensbekymmer, inkontinens, framfall, slidväggsbekymmer, och så vidare. Att det kan ge men för resten av livet. Att risken för det är större än man tror. Jag förstod aldrig varför det pratades om att man skulle titta på sig själv "där nere" me hjälp av en spegel. Jag förstår nu, eftersom det är mycket lättare att jämföra och förstå om något inte är sig likt (för det är inte sig likt efter en förlossning). Jag har aldrig förstått vikten av information, eftersom jag inte visste att det fanns mer information. 

Jag är avskräckt därför att jag fick veta så lite om min egen kropp på BB, och fick rådet att ringa om jag hade frågor. Jag förstår att man kanske inte vill ge en hormonsprutande nybliven mamma all information, men jag förstår inte varför de säger att man ska ringa om det är något, när man uppenbarligen inte kan ringa när det är något. Jag förstår att de är belastade, men jag förstår inte varför de luras. 

Jag är avskräckt därför att jag har förstått vad det innebär att vara kvinna i vården.

Jag är avskräckt därför att de har behandlat mig så dåligt, men skulle nog inte hålla med om det eftersom jag har fått vad man kan begära. En uppföljning hos barnmorska, en kommande hos läkare och en (på egen begäran) hos fysioterapeut. Men jag är inte nöjd. Kan inte tycka det är rimligt att de får neka mig hjälp när mina kroppsfunktioner riskeras, när jag gör precis exakt allt vad man kan begära av mig. 

Nej och fy. Jag skriver ner frågor och saker jag vill ta upp under mitt läkarbesök men är osäker på om det kommer finnas tid & utrymme för mina frågor. Min känsla nu är att jag reduceras till ett studieobjekt där de ska lära sig en ultraljudsmaskin. Min oro är att de kommer fokusera på maskinens egenskaper snarare än mina skador. Hur de håller rätt för att få fram bäst bild, snarare än att de ska se vad som faktiskt finns på bilden. Jag känner mig kränkt i förskott men är för beroende av att få den här hjälpen för att avboka tiden. Det finns inte en chans att jag får träffa den läkaren igen på annat sätt. 

Det är så mycket jag vill säga på efterkontrollen. Så mycket jag vill få bekräftat eller dementerat. Jag trodde inte det skulle bli såhär, men det har satt sig på mitt psyke och jg har svårt att komma loss. Bilder som tidigare har fått mig att känna att jag har gjort något häftigt gör mig nu mest skräckslagen (se till exempel instagramen @stopcensoringmotherhood), jag tror jag behöver terapi. Men vi får se om detta bara är en fas, en chock över hur mycket kroppen har ändrats. Oavsett så är jag övertygad om att jag inte hade känt på det här sättet om det hade funnits en fungerande eftervård, om jag hade blivit lyssnad på.  (null)

Förlossning, skador & återhämtning | |
Upp