Sorg. Glädje. Liv. Död.

Det var en vanlig morgon. Fast kaffet hann svalna innan jag ens hunnit ta en mun. Telefonen plingade. "Är Lena död?" Mitt svar var "Nej" Fast jag inte hade en aning. Jag ringde min godaste vän. "Hej. Är Lena död?" Sara svarade "Nej". Världen stannade. Jag grät hejdlöst. Håret trasslade & jag väntade samtalet jag inte ville ha. För vem skulle ljuga om att en av världens viktigaste människor är borta? Min godaste vän ringde. "Det är sant. Igår." Vi grät på var sin sida av luren. Jag grät på väg till tåget, på tåget, på väg till föreläsningen. Jag ringde äldste lillebror. Jag ringde en kär vän. Jag ringde runt ett dödsbesked jag inte trodde på. En odödlig människa kan inte dö. & jag vet att ingen är odödlig egentligen. Lena var min gymnasielärare. I svenska, filosofi, kvinnohistoria, litteraturvetenskap. Lena var min mentor. Lena var och är en av de viktigaste människorna som trampat på denna jord. En liten kvinna. Med dålig syn och grått ruffs. Lena fick alla intresserade, för Lena såg. Lena såg tills vi förstod vi var sedda. Lena lyssnade. Väckte intresse, lät oss växa. Jag fick en speciell relation till henne. Är henne evigt tacksam för mer än jag kan förklara. Märkligt att kvinnan som gav mig orden och skrivandet lämnar utan möjlighet att skriva på ett begripligt sätt. Lena berörde varje person hon mötte. Min gymnasieskola höll två minnesstunder. En för gamla elever och lärare & en för elever som gick nu. Jag grät och grät. Det gjorde så ont. För om lite mer än 1,5 år skulle jag trampa upp till hennes arbetsrum och slänga fram min första akademiska utbildningsexamen. Jag skulle säga "Titta här. Det gick. Tack för det. " & det skulle bara vara början. Men döden är inget som anpassar sig till examensbevis & högskolepoäng, eller jobb eller något alls. Döden kommer tvärt. Döden gör ont. Till begravningen samlade jag in 2000:- & vi fixade ett blomsterarrangemang i form av kvinnosymbolen. Lena hade tyckt om det. & Lena finns kvar, inom alla oss som hade turen att träffa henne, lära av henne. Så det är bara å förmedla. Det är en av anledningarna till att jag en dag kommer undervisa. För det är enda sättet å föra vidare på ett rättvist sätt. Ge vad vi fått.
Att ha en vardag | |
#1 - - Christina:

Detta inlägg är en fin hyllning till din lärare, jag blir rörd av att läsa. Styrkekram till dig <3

Jag har läst några av dina senaste inlägg och gillar vad jag ser så jag tittar in här igen. Är glad att jag klickade på länken hos Kammebornia.

Ha det fint! Och ta väl hand om dig själv och din sorg.
Kram Christina

Svar: Ja, sorg är en del av livet, det har jag lärt mig nu. Vad kul att du hittat hit och tycker om bloggen! Då "ses" vi snart igen :) Ha en fin helg!
towa

#2 - - Lonelyfield:

Jag hade oxå en sån där fantastisk lärare på gymnasiet. Hon såg mig och vad jag kunde och vad jag tyckte var apjobbigt. Det betydde enormt och jag hade nog inte vågat det jag vågar idag om det i te vore för henne. Jag är glad över att jag fick chansen att berätta för henne.
Fint berättat av dig, kramar!

Upp